Thailife

Nu ar vaskorna packade och om en stund ska jag satta mig pa bussen mot Phuket. Ska mota upp Fredric imorn vid lunchtid for att sedan spendera tva veckor med honom langst de vackra kusterna. Vi ska backpacka runt och bara njuta av sol, varme, bad och av varandras sallskap.
Ska verkligen bli skont att uppleva den bild av Thailand som alla andra har. Den bild som inte inkluderar larar-moral eller att konstant tvingas prestera pa olika satt. Pa resande fot kommer jag bara vara en av alla andra "farangs", vilket gor att det inte finns nagra som helst forvantningar pa mitt agerande.
Kommer dessutom antligen fa prata svenska vilket jag borjat sakna otroligt mycket det senaste.

Som ni sakert redan observerat i min blogg, gar det valdigt mycket upp och ner har. Dalarna ar djupa och topparna ar skyhoga. Just nu alskar jag mitt liv har och jag har knappt nagon hemlangtan over huvud taget.
Fortfarande finns det stora delar av kulturen som far mig att ma daligt och som forhindrar mig fran att kunna vara mig sjalv. Men jag trivs, och det kanns verkligen som att varje dag jag spenderar har har betydelse.
Saknar dock sjalvklart er dar hemma valdigt mycket. Det gar inte att komma ifran.

Efter nagra timmars bussresa var vi antligen framme for att besoka kungens projekt. Som start pa dagen fick vi ett foredrag om landets kara konung, eller landets "fader" som han ocksa kallas. Dock holls detta foredrag pa thailandska, vilket inte var nagon hit for min del.
Darefter visades en film om kungens arbete som lyckligtvis hade engelsk subtitle. Det gick da upp for mig vilken fantastisk man Thailands kung faktiskt ar! Har tidigare tyckt att sattet de hojer honom till skyarna pa, varit bra overdrivet. Det tycker jag i och for sig fortfarande, men nu har jag i alla fall en forstaelse for varfor.

For 40 arsedan kunde man knappt leva i omraden som Pranburi. Det fanns inget har att livnara sig pa. Jorden var for torr och naringsfattig for att kunna bruka och det var svart att agna sig av nagon typ av forsaljning.
Kungen kopte i da upp stora landomraden runt om over hela Thailand. Dessa landomraden delade han sedan upp till sma akrar. Han gav ett litet jordbruksomrade till varje familj. (I Prachuap Khiri Khan fanns det pa den tiden 12.000 familjer. Landomradet delades darfor upp i 12.000 sma bitar).
Darefter satte han upp utbildningscamps runt om i landet for att lara befolkningen om jordbruk.
Dessutom byggde han dammar i varje provins, sa att bonderna skulle ha tillgang till gratis vatten, samt skankte tonvis med naring for att fa igang odlingarna.
Allt detta betalade han ur egen ficka. (Vilket sager lite om hur mycket pengar den mannen sitter pa).
Pa sa vis blommar landskapen i Thailand idag, och manniskor utan nagon som helst utbildning har en chans att livnara sig.

Det fanns dock nagra villkor den thailandska befolkningen var tvugna att skriva pa innan de fick ta emot landomradena.
1. Nar skordarna gett tillrackligt mycket pengar var/ar bonderna tvugna att betala tillbaka 1/3 av det pris kungen kopte omradet for. Dessa pengar gar sedan vidare till ett projekt for att rena dricksvattnet.
2. Landomradena fick inte, och far an idag inte lov att saljas vidare. Det far endast lov att arvas generationvis. Detta for att forhindra olika typer av utpressning.
3. En stor del av utbildningen bestod av alternativa metoder till besprutningsmedel. Kungen vill att bonderna satsar pa mer naturliga bekampningsmetoder.

Efter foredraget, filmen och lite annat tjaffs akte vi till "kungens tradgardar" dar det redovisades vad man kan anvanda olika orter och vaxter till. Dar fanns allt fran hattar, till medicin. Alltsammans var gjort av olika vaxter. Hade nog uppskattat besoket dar lite mer om det inte varit 35 grader varmt i skuggan.

I undervisningen som holls for befolkningen ingick ocksa hur man pa olika satt kan bruka orter och vaxter.

Idag arbetade jag Audrie, Catherin och Kelly pa Angies skolas engelskacamp.

Tanken var att vi bara skulle hjalpa till lite extra med det som behovdes, men nar de thailandska lararna sag att vi fanns till hands passade de pa att luta sig tillbaka. Det slutade med att vi fem var de enda som faktiskt arbetade pa hela lagret.

Mot slutet av lagret holl i alla fall de thailandska lararna i nagra engelska sanger som de skrivit sjalva. Forstar inte att de inte bett nagon ratta texterna innan de lar ut dem till eleverna. "One claps with our hand. Again, but now to clap two time." (??)

Nar ledaren for skolans "english department" sedan skulle halla ett litet tacktal pa engelska, forstod man knappt ett ord hon sa.

Hur ska eleverna har nagonsin kunna lara sig engelska sa lange inte ens lararna som lar ut kan spraket?

Som tur ar finns organisationer som Piece Corps. Angie och de andra som jobbar genom denna organisation arbetar for att lara de som lar ut. De fokuserar alltsa framst pa att sprida kunskap om lararteknik etc till lararna har. Oganisationer som AFS (som jag jobbar for) fokuserar daremot pa att lara elever. Tror att det behovs en kombination av dessa tva organisationers arbetsinsatser for att pa sikt fa skolsystemet att fungera har.

Mitt arbete ar dock pa ett satt mycket lattare an Angies. De thailandska lararna ar i manga fall for stolta for att ta till sig de vasterlandska tankesattet som praglar var skolverksamhet. Vi motiverar exempelvis hellre med morotter an med piskor, nagot som thailandarna inte riktigt forstar sig pa.

Imorn ska jag folja med Sukean till "The Kings Project". Hade sa mycket hellre satt mig pa en buss mot Hua Hins strand imornbitti an pa en buss mot norr, for att lyssna pa en rundvandring pa thailandska. Men nu har jag ju tackat ja, sa nu ar det val for sent for att andra sig.

Idag ar det tisdag, sa i princip alla bar rosa (forutom vi farangs). Varje dag har en speciell farg har.


Vi hade olika stationer dar eleverna fick tavla mot varandra i olika engelskrelaterade tavlingar.


Sukean pastar att man kan skilja medelklass-eleverna fran de eleverna med riktigt fattiga familjer, genom att se pa strumporna. Familjer som har rad att kopa nya strumpor regelbundet skulle aldrig lata sina barn ga med trasiga. Pa det har lagret fanns det i sa fall en hel del ungar som vaxer upp i en svar ekonomisk situation.


En bit ur en av de engelska sangerna.
"a jump makes me power" ??

Det ar konstigt hur mycket tid jag har har. I hostas arbetade jag heltid och umgicks med Fredric. Det var val i princip det enda jag hann med pa dygnets 24 timmar. Har hinner jag dock med att jobba heltid, umgas med en massa manniskor samt dessutom skriva blogg, dagbok och lasa. Har last ut tre bocker pa tva manader vilket ar ratt bra jobbat for att vara jag.
Har svart att tro att klockan skulle ticka langsammare i Thailand an vad den gor i Sverige. Maste helt enkelt bero pa att jag fangar tiden mycket battre har. Ska forsoka gora det nar jag kommer hem till Sverige igen ocksa. Fortsatta att fanga dagen.

Igar arbetade jag hela dagen pa en skola i distriktet nedanfor vart. Rektorn betalade mig och en engelsk snubbe, Germot, for att intervjua hans elever. De ska starta ett en ny liten privatskola med fokus pa engelska, dar endast de 30 basta eleverna far borja. Det var  min och Germots uppgift att avgora vilka dessa 30 elever var. Lite laskigt vilket inflytande jag har har over andra manniskors framtid med tanke pa att jag egentligen inte har nagon som helst behorighet for det.
Vet inte riktigt hur mycket jag vagar kritisera har. Var i alla fall arlig nog mot rektorn efterat genom att saga att jag tycker att detta system ar orattvist. Eleverna hade 1 minut pa sig var att visa vad de kunde. De flesta var sa nervosa att det knappt fick fram mer an nagra ord. Tva stycken brot dessutom ihop och borjade grata pa grund av pressen! De som gick vidare var alltsa de som kunde tygla sin radsla och faktiskt vaga prata. Med andra ord handlade allt om sjalvfortroende och inte om begavning, vilket jag tycker ar helt at skogen. Glomde tyvarr kameran sa kunde inte dokumentera denna dag.

Igarkvall akte jag till Angie och at middag med henne och hennes amerikanska polare som ar i Pranburi over helgen. Justin lagade vasterlandsk mat och bjod pa vin. Tank vad man kan uppskatta potatis och rodvid efter nagra manader bestaende av "ratnaa" och "lamchai"!
Blev lite for sent for att ta sig hem igarkvall, sa lanade Angies andra halva av sangen. Nu sitter jag och vantar pa att alla ska vakna sa att vi kan bege oss till Hua Hin!

Har ingen aning om vilka snubbarna i filmen ar, men den visar i alla fall de fina vyerna har som ar svara att fanga pa kort. Var for ovrigt vid "spegel berget", eller "khao chong krajok" (som visas i filmen) igar. Templet och aporna pa det berget ar var provins symbol.

For nagra veckor sedan fick jag en inbjudan ner till distriktet "Muang". Min skolas fore detta rektor bjod mig hem till honom for att halsa pa hans familj.
Nar Sukien skulle dit ner igar for att ga pa mote, tog jag tillfallet i akt att folja med for att traffa honom och hans fru. Fick en liten guidad tur i det vackra distriktet.

An en gang ar jag sadar irriterad att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vagen. Hade behovt prata av mig med nagon som forstar, men Angie ar inte hemma och klockan ar for lite for att kunna ringa hem.

Idag ska Viuw och hennes sex "Nice 2 meet U"-fanclub kompisar se pa ytterligare en mv inspelning i Pranburi. Jag var inte sugen pa att folja med eftersom jag har en massa jobb att bli klar med innan imorgon. Dock paverkades jag sjalvklart av deras besok anda. Igarikvall kom Viuw in i mitt rum och sa "Mina sex tjejkompisar ska sova har. Darfor bestamde vi att det ar battre om kon ma, kon pa och Wun sover i ditt rum, sa sover vi allesammans i deras eftersom det ar storre."

Forra gangen alla de tjejerna sov har fragade de i alla fall forst om det ar okej att de lanar mitt rum. Den har gangen tog de det bara forgivet.

Jag fick alltsa ligga pa golvet i foraldrarnas sovrum och lyssna till fjortistjejernas prat och flams fram till 2(!) pa natten. Bad dem vara tysta sakert ett tiotal ganger, men vad hjalpte det?

Pa morgonen tankte jag att jag i alla fall skulle kunna ta lite sovmorgon och aka till skolan vid 10 tiden, eftersom jag anda inte har nagra lektioner just nu. Blev dock vackt vid 6 av detta thai-flamsande igen. Hade aldrig kunnat somna om sa lange de var vakna, sa fick ta mig till skolan vid halv 8 tiden anda.

Bevisligen lyckades jag inte lika bra med det dar "familjesamtalet" som jag trodde. De respekterar fortfarande inte min integritet. Jag vill faktiskt sova i mitt rum och jag vill kunna gora det mer an  4 timmar, eftersom jag faktiskt har ett jobb att skota.

Det ar inte halsosamt att bli sahar irriterad. An sa lange har jag lyckats tygla mina kanslor over forvantan bra men en vacker dag kommer bagaren rinna over och jag kommer flippa ur totalt. Da kommer det inte bli roligt for nagon av oss.

Nu sitter jag alltsa har igen vid skrivbordet pa jobbet, med pasar under ogonen och en sprangande huvudvark, mer irriterad an jag kan minnas att jag varit i Thailand nagon gang (och da hor anda irritation har till vanligheten). Nagot kaffe finns det inte heller i den har ja*la stan.

Viuw. Hon kan vara varldens basta syster, men ocksa varldens mest respektlosa.

Okej, har kommer det dar langa inlagget som jag tidigare inte lyckades fa upp. Egentligen vet jag inte hur mycket jag borde klaga har i bloggen. Jag trivs och jag angrar inte en dag jag spenderar har. Men vissa saker behover man bara fa ur sig pa nagot satt och eftersom det ar omojligt att prata med nagon har om det (forutom med Angie, men hon raknas inte) sa blir det nu ett klagoinlagg i alla fall.

Med iditentitetskris menar jag inte identitetskris i ordets ratta bemarkelse. Det som far mig att ma daligt just nu handlar inte om att jag inte har koll pa vem jag ar eller pa vem jag vill vara. Den biten har jag faktiskt stenkoll pa. Det jag menar ar att den jag ar inte riktigt gar att vara har och att jag darfor konstant tvingas spela nagon annan.

Min riktiga identitet befinner alltsa sig i en smarre kris.

Den senaste tiden har thailandarna borjat papeka, fraga och kommentera det mesta jag sager och gor. Tyvarr far detta sjalvklart mig att kanna mig osaker och framforallt valdigt fel.

Fel kanner jag mig redan eftersom jag faktiskt ar fel har. Jag ar en svenne pa landsbygden i Thailand och kulturkrocken ar total. Men genom detta hackande gor de det faktiskt inte direkt lattare for mig.

Antingen maste de veta varfor jag har sa lite smink eller sa maste de veta varfor jag har sa mycket. Antingen fragar de varfor jag bar sa ungdomliga klader eller sa fragar de varfor jag klar mig sa vuxet. Ater jag inte for lite sa ater jag for mycket. Ar jag inte tystlaten sa pratar jag mer an jag borde. Ar jag inte for overdrivet artig sa ar jag otrevlig. Det svara har ar bland annat att man inte ska behandla alla lika, vilket sitter i min ryggmarg sedan barnsben att man faktiskt ska. I den hierarkiska ordningen ska man har upphoja somliga (rektorn exempelvis) till skyarna medan man garna inte ska agna elverna sa mycket som ett leende.

Forsta manaden har var jag fortfarande ny och folk hade overseende med att jag var annorlunda. Nu stalls det dock plotsligt helt andra krav pa mig. Jag forvantas kla mig som en thailandare, tanka som en thailandare och bete mig som en thailandare. En thailandsk lararinna dessutom, vilket ar annu svarare.
Det ar inte langre ett kulturutbyte utan en extream makeover det handlar om. De ska forandra allt som ar jag, vilket ar ganska trottsamt.

Dessutom ska de alltid kommentera eller skratta at min thailandska. Jag har aldrig pastatt att jag har varken ett bra thailandskt ordforrad eller ett bra uttal, men jag gor faktiskt mitt basta! Att prata flytande efter tva manader ar en omojlighet. Jag kommenterar inte thailandarnas usla engelska, sa varfor maste de alltid driva med min thailandska? Det var roligt de forsta fjorton gangerna, men den femtonde borjar det faktiskt bli lite tjatigt.

Det har egentligen inte med saken att gora. Ar bara ytterliggare nagot jag stor mig pa.

Jag har lagt ett halvar av mitt liv, samt en hel del pengar, pa att ta mig till deras land. Jag jobbar hacken av mig for att undervisa deras barn och jag anstranger mig till det yttersta for att ta del av deras kultur, varderingar och tankesatt.

Jag vet att de ar valdigt tacksamma for det. Det ar inte det det handlar om. Problemet ar att jag inte kanner mig accepterad eller ens det minsta respekterad for den jag ar. Den jag verkligen ar.

Jag vet ocksa att detta papekande och alla dessa fragor och kommentarer for det mesta ar av valvilja. De vill hjalpa mig att bli sa thailandsk som mojligt.

Men vad de inte har den minsta forstaelse for ar att jag faktiskt inte vill bli sa thailandsk som mojligt. I alla fall inte pa alla plan. Jag vill exempelvis inte aga mina elever, gora overviktiga eller morkhyade till atloje eller anse mig sjalv finare an andra.

Jag skulle kunna skriva ett dussin A4 papper om allt som ar jobbigt har. Om hur jag inte far nagon frihet och samtidigt far allting serverat pa silverfat, bara for att rakar vara fodd som vit. Men ingenting skulle bli lattare har pa grund av ett dussin A4 papper fyllda med irritation, frustration och svordomar. Dessutom hade ingen orkat lasa det anda.

Det ar bara att bita i det sura applet och kampa vidare.

Precis nar jag blivit klar med mitt kilometer langa inlagg och ar redo att trycka pa "Spara och publicera"- knappen, sa hanger sig datorn och alltsammans forsvinner.  Typiskt. Kanske var det lika bra det eftersom det inlagget mest handlade om allt som stor mig i min vardag just nu. Inget vidare roligt att lasa anda med andra ord.  Hur som helst, far skriva av mig all irritation en annan dag.

Igarkvall blev det annu en tempelvistelese. For nagra veckor sedan fick jag forfragan om jag vill prova pa att leva som nunna i ett tempel nagra provinser bort, mellan 31 maj och 11juni. Lamnade igar beskedet att jag har bestamt mig for att gora det. 
Far inte ha med mig nagra tillhorigheter dit alls utan det jag kommer behova finns pa plats (lakan att kla mig i, tval och sangklader). Dessutom far jag inte lov att yttra ett ord under dessa 12 dygn utan maste ga in i mig sjalv helt.  Det kommer nog bli det svaraste av allt, att inte fa lov att prata pa nastan tva veckor. Egentligen ar det ratt knappt eftersom jag varken ar buddhist, nagot vidare tystlaten och framforallt for rastlos for mitt eget basta. Men jag ar, som jag tidigare namnt, valdigt intresserad av buddhismen och jag ser verkligen det har som en utmaning. Troligtvis den storsta utmaningen jag nagonsin kommer utsatta mig sjalv for i mitt liv. Och tank vilken larorik upplevelse!
Oskar varnade dock mig for den har typen av utmaningar innan jag akte hit.
"Man kan bli galen av for mycket meditation Linda, sa akta dig!".
Jag ska gora mitt basta for att inte bli galen, jag lovar.


Vad allting ska krangla! Nu gar det inte ens att lagga upp bilder i bloggen! Hade tankt skriva ytterliggare ett inlagg om dagens handelser, men ger upp det.
Jag och datorn har seriosa problem i vart forhallande just nu. Parterapi nasta.

Satter guldflingor pa symbolen for Buddhas fotavtryck. Ska tydligen bringa tur.

Enligt buddhismen slar en onskning in efter att man slatt i Buddhas heliga klockor tre ganger.

Innan jag akte till Thailand fick jag hora att det kunde vara bra att ha med sig en bild pa kungen. Thailandare alskar allt som har med monarki att gora.

Mycket riktigt fragade de redan forsta dagen jag kom hit hur var kung sag ut. Visade da tva bilder som jag kopt i en turistshop pa kungsportsplatsen nagra dagar innan jag lamnade Sverige. Darefter stoppade jag ner korten langst ner i byraladan.

I forrgar kom kon ma in i mitt rum och fragade om hon kunde fa se pa bilderna igen. Hon undrade varfor jag inte satt upp dem pa vaggen.

"Jag hittade ingen tejp" svarade jag och hoppades att hon skulle forsta ironin i mitt tonfall. Jag har ju trots allt forklarat tidigare att vi inte ar nagra overdrivna fan av kungen i Sverige. I alla fall inte i jamforelse med thailandarna.

Dock gick uppenbarligen den dar ironin inte riktigt gick fram.

Lordagkvall var en trevlig kvall. Jag och familjen motte upp fotbollslaget vid pubben "The Moon" for att se matchen Man. United - Liverpool. Inte for att jag ar overdrivet fotbollsintresserad i vanliga fall, men hade verkligen kul igar. Min familj lever verkligen for Champions Leage. De alskar allt som har med europeisk fotboll att gora.

Idag var det skolavslutning pa skolan. Jag delade ut betygen till de klasser jag antligen lyckats betygsatta. Det svaraste betyget att satta var utan tvekan min vardbrorsas. Jag vet att han bar pa en otrolig intelligens och potential. Dock prioriterar han hellre tjejer, mopeder och polare fore skolbockerna. Ska forsoka att inte undervisa hans klass efter lovet, utan istallet byta bort den mot klassen over. Det blir bara jobbigt for oss bada annars. Omstallningen fran syster till larare och fran bror till elev ar bade stor och komplicerad.

Idag akte jag och tre av de manliga lararna till ett stort outlet-stalle i Hua Hin. Paminde valdigt mycket om "Free Port" forutom att jag aldrig lyckats hitta nagot jag velat ha dar. Har ville jag ha alltihop. Riktigt bra marken dessutom.
Den stora fragan ar dock vad jag ska med riktigt bra marken till pa landsbygden i Pranburi?
Blev i alla fall lite bra, anvandbara bas t-shirts, langa arbetskjolar och snygga underklader. Kvaliteten ar lite annan an den pa Hua Hins night market som man sager sa.

Min sota thaibror och "Jok" (jag har antligen lart mig vad han heter) pa fotbollskvall.

Ett helt uppslag i skoltidningen om mig. Inte illa.

Elevernas foraldrar var i skolan for att ta emot betygen

Outlet i Hua Hin

Mina shoppings-smakrad. Inte riktigt lika flashiga som Blondinbellas nya stylist kanske, men de ska inte underskattas for den sakens skull :)

Sitter nu med min en ananasjuice i handen och min barbare i knat i skuggan under ett av mangotraden pa skolgarden och ja - det ar precis lika underbart som det later. Mitt och Angies projekt  "BitTerm English Class March 2009" ar precis avslutat. Det har varit den roligaste arbetsveckan sen jag kom hit.
Maste erkanna att jag hade lite angest infor detta projekt, men faktum ar att allting gick precis som planerat. Till och med battre an planerat. Responsen fran eleverna var verkligen over forvantan.
De kommande tva veckorna ar jag nu ledig ungefar varannan dag. Har funderat lite over vad jag ska spendera min lediga tid pa och kommit fram till foljande punkter:

• Lara mig mer om buddhismen
• Utveckla min thailandska
• Eventuellt borja planera en trip till China (om ekonomin tillater)
• Fortsatta att bolla ideer med Angie om vart "halso-lager" for eleverna, som forhoppningsvis ska aga rum i maj. Senaste tio aren har HIV/ AIDS spridit sig explosionsartat i Pranburi. Vi tankte darfor ta kontakt med lite olika organisationer for att fa hit forelasare och andra kunniga inom omradet. Problemet i Thailand ar att ingen pratar om problem och speciellt inte problem relaterade till sex. 

Dagens handelser
Avslutade projektet med en skattjakt pa skolgarden. Vi hade gomt sma lappar med ledtradar pa olika stallen samt skrivit en quiz om skolomradet. Ex "hur manga trappsteg ar det upp till engelskarummet." "Vilken farg har rektorn pa sin skjorta idag". "Vad star inristat i det tredje tradet fran gatan i allen?" 
Pa lunchrasten akte vi till Tesco Lotus och at glassbuffe. Glassoman som jag ar, vrakte jag i mig portion efter portion tills det kandes som om glassen nastan skulle komma upp igen. Maste nog forsoka ta det lite lugnare med glassatandet i fortsattningen. Inte for viktens skull (har slutat med att ha angest for vad jag stoppar i mig for lange sen), utan for magens skull. Bakteriekulturen i glassen har ar inte den samma som i Sverige. Trots att jag brukar saga att jag har en mage av stal, sa tal den faktiskt inte hur mycket som helst. 

I morse var tredje gangen pa tva veckor som Adjan Willawood kom over 45min forsent nar han skulle kora mig till skolan. Till min stora forvaning blev jag inte ens irriterad over att behova rusa in i klassrumet, 10 min forsenad till min lektion. Mitt talamod tanjs liksom ut for varje dag som gar. De dar sakerna som irriterade mig sa otroligt mycket i borjan borjar jag kunna se forbi nu, vilket faktiskt ar lite skrammande. Haller jag pa att forvandlas till en thailandare!?

 

Igarkvall hade jag och smatjejerna myskvall. Vi laste bocker, spelade spel och flatade varandras har. Innan de begav sig hemat hade vi en liten vighetstavling. For forsta gangen pa manga ar forlorade jag en sadan! Ett tydligt tecken pa att det ar hog tid att ta tag i traningen och stretchandet igen.

Darefter gick jag till familjens kusins 14-arskalas. Det hade dukats upp en middag pa en matta utanfor ett av shophousen dit alla var valkomna. Stannade kvar och umgicks med fotbollslaget fram till midnatt.

Idag ar jag med andra ord lite halvseg, vilket dock inte ar nagot ovanligt. Den kroniska trottheten beror dock oftast inte pa somnbrist, utan pa varmen. Men jag borjar vanja mig bade vid hettan och vid att standigt vara sadar lite efter i bade kroppen och i huvudet. Nu ska jag tillbaka till arbetet.

Jobbet gar riktigt bra just nu. Jag och Angie kor delade klasser vid sidan om varandra. Egentligen har eleverna lov nu, men vi undervisar, som tidigare namnt, extra lektioner for de elever som vill lara sig mer. Vi kallar dessa klasser "BitTerm English Classes March". Forutom att skriva dialoger, kortare uppsattser och sagor samt ova uttal, forsoker vi ocksa att blanda in sanger, lekar och tavlingar sa mycket vi kan for att gora undervisningen lite roligare. Detta har visat sig vara mycket uppskattat.

Jag alskar att arbeta med, och vid sidan om Angie. Hon ar rutinerad och har alltid har en massa bra ideer och larartekniker i bakhuvudet.

Nackdelen med att arbeta med henne ar dock att vi standigt jamfor och blir jamforda med varandra. Det folk latt glommer ar att hon har en lararmaster och att jag endast har en gymnasieutbildning. Dessutom ar engelska hennes modersmal medan jag kommer fran Sverige och endast last upp till engelska B.

Jag gor i alla fall sa gott jag kan och mer an sa kan man inte gora. Med talamod, kreativitet och sunt fornuft maste jag saga man anda kommer ratt langt.

Det ar valdigt intressant att se hur de svenska och thailandska skolorna skiljer sig at. I Sverige betygsatts eleverna endast utefter kunskap. I Thailand ingar aven uppforande och ansvarstagande i en del av betyget.

I Sverige ar de flesta elever medelmattor. Det finns sjalvklart manga som inte nar upp till G-gransen och ocksa manga som passerar MVG med en extra guldstjarna i kanten. Men de alldra flesta ligger runt G+, VG omradet. I Thailand finns det dock BARA de som inte nar upp till G-gransen och de som passerar MVG. Lararna ger, som jag tidigare namnt, i manga fall upp de elever som inte anses duktiga eller smarta nog. Samtidigt ar de duktiga elverna for duktiga for systemet. Pa grund av daliga kursplaner, daliga larare och daligt material har de svart att utvecklas mer.

Det ar av denna anledning vi satt upp detta projekt "BitTerm English Classes March". Vi visste redan fran borjan att det bara skulle vara de riktigt duktiga eleverna som skulle intressera sig for detta projekt. Och mycket riktigt har vi 30 kunskapstorstande, ambitiosa elever att lara denna vecka.

Trots att det ar otroligt mycket jobb just nu, sa onskar jag att varje vecka skulle vara som den har.

Jag har tidigare lite kort namnt att killer och tjejer inte umgas i Thailand pa samma satt som det gor i Sverige (savida de inte ar ett par). Det finns ingenting som direkt heter "kill- och tjejkompisar". Har ar det meningen att man ska umgas med de som tillhos samma kon. Punkt slut. Ladyboysen ar dock ett undantag. De far lov att spendera tid och a fysiskt kontakt aven med det motsamma konet eftersom att de "inte riktigt ar killar".

Pa landsbygden (och i synnerhet som larare) ar det viktigt att man hela tiden tanker pa sitt rykte. Sukien vill darfor inte, for min egenskull, att jag pratar om eller umgas med killkompisar. Pa samma satt vill hon att jag ska vakta min tunga och inte prata om nattklubbar, alkohol eller sex. Inte for att detta ar nagot jag brukar prata med framlingar om, men anda. Som larare i Pranburi ska man inte forespraka nagot liberalt. Jag ar till och med skyldig att rapportera till adjan Willawood om jag ser en kvinnlig elev bara smink eller krama en kille. De vill forsoka forhindra spridandet av konssjukdomar och unga graviditeter genom att stoppa sex redan innan dess forsta skede.

Jag har forsokt forklara att det nog ar battre att upplysa ungdomar om konsekvenser av sex, istallet for att skicka dem till diciplinrummet. Sukien pastar dock att hon och Pee O faktiskt tidigare forsokt att informera elever om sex. De har da blivit motarbetade av larare och foraldrar som pastar att de "lar" barnen hur man gor. Att de unga uppmuntras till sex istallet for tvartom.

Jag levde inte for 150 arsedan, men kan tanka mig att det var pa liknande vis i Sverige under denna tid.

Det finns sa manga oskrivna sociala regler har som jag har valdigt svart att forsta mig pa. Thailandarna har i sin tur svarigheter med att forsta sig pa mig. De tycker exempelvis att det ar obegripligt att mina foraldrar tillater att jag har pojkvan vid sahar tidig(?) alder, innan jag avslutat mina studier. Att vi sedan varit tillsammans i over ett ar men fortfarande inte bor ihop eller har nagra planer pa giftemal eller barn, anser manga thailandare ar oseriost.

Att jag dessutom kan ga pa pattklubb pa andra sidan jorden nar jag har pojkvan ska vi inte ens prata om. Jag har forsokt forklara for dem att vi litar pa varandra. For dom handlar det dock inte om tillit, utan om respekt. Dessutom har ordet "nattklubb" en oerhort negativ klang I thailandarnas oron.

"Good people don't go to thoose places".

I Bangkok at jag och Viuw lunch med en kille fran hennes forra klass. Nar vi kommit hem igen raderade hon bilderna fran lunchen fran min kamera och sa: "Jag vill inte att mamma ska se att jag umgas med killar och att jag dessutom bar kajal och lappglans. Hon hade blivit vansinnig!".

Hur mycket jag an forsoker anpassa mig till denna kultur och detta samhalle sa kommer jag aldrig forsta mig pa det har.

Jag och Viuw kommer verkligen fran tva helt olika varldar och det kan inga som helst anstrangningar andra pa.

I min varld ar det helt okej med killkompisar, kajal, lappgralns, nattklubbar och sarboforhallanden utan planer pa giftemal. Det ar det inte i deras.

Igarkvall hade jag det dar samtalet med familjen angaende integritet. Sukien var med for att oversatta, vilket underlattade mycket.

Det verkade inte som om familjen tog illa upp och jag hoppas innerligt att de inte gjorde det heller. Eftersom jag bor hos dem gratis kanns det fel att satta upp regler i huset. Samtidigt vet jag att det inte kommer att fungera om de inte respekterar det lilla som faktiskt ar mitt har. Jag forsokte forklara att det absolut inte ar personligt, men att vi i var kultur garna vill kunna stanga in oss i vart eget rum nagon gang ibland, utan att bli storda. Jag har alltid varnat om min egen tid och utan den fungerar jag inte riktigt som jag ska.

Jag bad dem ocksa sluta att ga in i mitt rum och lana mina tillhorigheter. Jag vet att det funkar sa for thailandare. Men jag ar faktiskt inte thailandare och kommer aldrig att bli det heller, oavsett hur mycket jag forsoker.

Senare under kvallen efter detta samtal, knackade(!) Wun och Dream pa min dorr. Istallet for att bara rusa in som de brukar, stod det forsiktigt vid dorroppningen och sa "khatood ka pee Linda. Sawadee ka" samtidigt som de pekade pa Dior-pudret pa mitt skrivbord. De ar alldeles for sota for att jag inte skulle kunna forlata dem for att ha stulit. Egentligen ar det ju inte deras fel. De kan inte hjalpa att de vaxt upp i en kultur dar det ar okej att anvanda, lana och ta allt som hor till familjens familjemedlemmar.

Jag gav dem bada en kram.

Sedan Sukien berattade om alla de konstiga sjukdomar som finns har i Pranburi, har jag dromt mardrommar om dessa flera natter i rad. Mina tva varsta mardrommar har handlat om att jag fatt elephantitis och spetalska. Bada dessa sjukommar trodde jag forsvunnit fran var planet for langesedan, men tydligen inte. Sag en man med spetalska senast igar vid templet. Riktiskt laskigt.

Meningen var att jag och Sukien skulle hjalpa en annan larare att salja blommor vi templet igar. Trots att vi bestamt tid och plats, dok lararen vi skulle hjalpa aldrig upp. Jag orkar inte ens bli irriterad over sadant har langre. Borjar vanja mig vid att aldrig kunna planera nagonting ordentligt.

Trots att det ar valdigt mycket jobb just nu sa mar jag riktigt bra. Faktum ar att det kanske ar just darfor jag mar bra. Jag tycker om att ha mycket omkring mig och press och stress har alltid fatt mig att prestera battre.

Marknad pa vag till templet

Som jag tidigare namnt ar thailandarna otroligt spontana. Igarkvall vid 22 tiden slangde nagra killar fran fotbollslaget upp min dorr och fragade om jag hade lust att hanga med till en restaurang dar det skulle spelas livemusik. Trots att klockan redan var mycket, satte jag och kon ma oss pa moppen och akte dit. Stallet lag en bit utanfor Pranburi, vilket gjorde att jag till och med vagade mig pa att dricka en ol med Kon ma och killarna. Jag glomde dock trakigt nog min kamera hemma. 
For det mesta kanner jag mig verkligen som en utomjording har, men kvallar som igar forsvinner den kanslar for en stund. Jag har verkligen blivit en i familjen.

Imorse pa vag till stranden passerade den dar stackars elefanten min gata igen. Agaren gar med elefanten upp och ner for varan gata flera ganger i veckan. Tanken ar att folk ska betala for att ge den mat. Jag forstar att manniskor sakert tycker att det ar roligt att mata en elefant och jag forstar att detta sakerligen ar enda sattet for skotaren att fa in pengar, men jag kan inte hjalpa den dar klumpen i magen som stramar at varje gang elefanten passerar vart hus. Elefanter ska leva i flock ute i naturen och inte vandra runt pa gator bland bilar, mopeder, avgaser och folkmassor.

Kon ma

Da sitter man alltsa an en gang pa internetcafet och later timmarna rulla. Tror jag har blivit det har stallets basta kund.
Hade inga egna lektioner idag vilket var ratt skont. Hade for en gangs skull tid over att forbereda infor nasta vecka. Hann dessutom med lite thai-plugg, vilket det blivit valdigt lite av den senaste tiden. Men jag ska battra mig pa den fronten. 
Tempelvistelsen vid lunch var trevlig. Dar ar sa lugnt och fridfullt och trots att jag inte ar buddhist sa far jag den dar speciella kanslan, som jag inte riktigt kan satta fingret pa, varje gang jag ar dar.

Fran det ena till det andra. I forrgar var forsta gangen jag skickade en elev till diciplin-rummet. Forsokte undervisa klassen 2/5 men blev hela tiden avbruten av en oerhort otrevlig "ladyboy" som gjorde allt for att forstora min lektion. De flesta som varit i Thailand vet vad en ladyboy ar. For er som inte vet kan jag lite kortfattat forklara att det ar thailands motsvarighet till en manlig transvistit. Han behover nodvandigtvis inte vara homo- eller bisexuell, utan det racker att han tycker om kanslan av att bara kvinnoklader. Vi har i alla fall gott om dessa ladyboys har och bara i mina klasser har jag ett tiotal. Hur som helst forsokte han starta ett brak med en av den andra killarna och hotade med att han skulle ringa hit en massa folk som hade vapen. Eftersom att jag egentligen ar emot metoder som "diciplinrummet" vill jag inte garna behova skicka nagon dit. Den har gangen var det dock oundvikligt. Jag var tvungen att ringa Willawood for att forklara att det var pa vag att bli brak. Speciellt med tanke pa att det var hot om vapen och att vi tidagare (innan min tid har) haft skottlossningar pa skolan.
Vi har gott om vald, slagsmal, mobbing och utfrysning pa var skola. Trots att vi larare gor sa gott vi kan for att forhindra detta i den man det gar, ar det tyvarr i manga fall redan forsent. De flesta pa var skola kommer fran otroligt fattiga forhallanden dar vald och kriminalitet ar en del av vardagen. Sjalvklart speglar det da aven av sig i deras skolgang.

Det finns dock klasser som verkligen bryr sig om sin skolgang och som gor vad de ska pa lektionerna, plus lite till. Laste en bok for klassen 2/1 som handlade om olika djur. Jag bad dem senare att rita en tankekarta over vad de minns om varje djur. Nar jag lektionen senare skulle samla in hemarbetet fick jag mig en liten chock. Alla hade malat sina kartor med sadan omsorg att man skulle kunna tro att jag undervisade i bild istaller for i engelska. Det ar nastan sa att jag kanner for att rama in bilderna och placera de over sangen, sa fina ar de!

 

Elevernas fina tankekartor!

Jag ar sa glad at Angie ar har sa att jag kan stalla alla de dar pinsamma fragorna till henne som jag inte riktigt vagat stalla till Thailandarna. Manga thailandare har namligen en formaga att kunna ta illa upp nar man staller obekvama och opassande fragor.
Fragade exempelvis Angie vad thailandarna gor for att torka sig nar det gjort "nr 2". De flesta toaletter har ar (som jag tidigare namnt) hal i marken med en plastring runt och toalettpapper, tval eller rinnande vatten tillhor ovanligheten. Sjalv tar jag alltid med mig toalettpapper vart jag an gar och slanger det sedan i halet, aven om jag vet att man egentligen inte borde gora det. Jag fick i alla fall det svaret av Angie som jag inte ville ha: "They use their hands".

Hon berattar aven en del saker om Thailand och thailandarna som de sjalva aldrig skulle prata om. Enligt Angie ar den dar fina, rena, strikta fasaden bara en yta. I sjalva verket ar thailandarna ganska "latta" av sig. Att de har familj hindrar inte att de har "sexbuddies" och tydligen sa ar otrohet snarare en regel an ett undantag. Vi diskuterade ocksa fenomenet att vasterlandska man hojs till skyarna har. Den vita, rika mannen som inte slar sin fru och som hjalper till med arbetet hemma, ar alla ogifta kvinnors drom har i Thailand. Jag tror att jag skulle  kunna skriva en hel bok om Thailand ur genusperpektiv.

Far skriva mer om kvinnligt och manligt en annan dag. Nu ska jag och Sukien snart till templet.

Det ar lite roligt hur Sukien alltid klagar pa att hon har alldeles for mycket att gora. Sedan kan hon foresla att ta ledigt halva dagen for att ga pa brollop, pa marknader eller (vilket vi ska gora idag) ga i tempel. Hon pastar att hon de senaste dagarna blivit drabbad av otur (ex igar nar vi var pa brollopet och hon fick en sticka i tungan). "Drabbas man av otur maste man lagga allt annat at sidan for att ga till templet och skanka pengar och frukt till munkarna. Annars kommer oturen aldrig vanda". I jamforelse med resten av thailandanra har sa har sa haller jag med om att hon har valdigt mycket att gora. Dock skulle jag som stressad vastelanning aldrig fa for mig att ga till kyrkan pa grund av en sticka i tungan och i synnerhet inte om jag har en hog med uppgifter som det maste tas tag i. Men det gar nog inte riktigt att jamfora.

I vart hus finns bara tva sangar, varav en ar min. Men familjen verkar inte har nagra problem med att sova lite overallt pa golvet. Sahar sover i alla fall min halv-vardbrorsa (med en kriminell bakgrund som jag tidigare skrivit om) i vart vardagsrum. Notera arren pa vanster ben. Lite svart att se fran bilden, men de bevisar att han nog inte haft det sa latt alla dagar.


Var fina shop fran andra sidan gatan.

Just nu dansas gatorna varma i var stad. En kinesisk, traditionell festival halls har vart 20:e ar, och lyckligtvis ager denna fest rum under min tid har. Festivalen ar till for att hedra de manniskor som ar bortglomda. De som ingen langre minns har vandrat pa jordens gator. 
Volontarer (som pa forhand ansokt om tillatelse) beger sig darfor till kyrkogardar runt om i hela provinsen. De graver upp ben fran begravda lik och sorterar sedan kvinnobenen fran mans benen. Darefter tvattas benen, pudras, och i vissa fall limmar man ihop skelett och satter klader pa det. Allt for att hedra de sjalar vars, som sagt, inte langre ar ihagkomna av nagon.
Festivalen halls i ca en manads tid och an sa lange ar fortfarande invigningen i full gang. Varje gata man passerar star dar fruktfat och rokelser utanfor husen, for att offra till gudarna sa att de ser var stad och var festival i deras, och i bortglomda sjalars ara.

Man kan ocksa ata gratis vegetarisk mat lite overallt, vilket jag och Sukien gjorde igar.

Om en stund ska jag folja med rektorn och nagra andra larare till havet. Som vanligt vet jag inte riktigt vad planen ar, men vet att vi ska aka bat nagonstans.

An en gang testas mitt talamod ordentligt. Hade sett fram emot att komma hem till Pranburi idag, slanga mig i sangen och kasta bort nagra timmar med modemagasin, ananas och thairadio.
Dock fick jag mig en liten chock nar jag oppnade dorren till mitt rum. Pa golvet lag det tacken och kuddar slangda overallt, min garderob var oppen och mina klader lag utspridda. Dessutom lag det vaskor, skor och klader dar som inte ens var mina egna. Nar jag lamnade rummet var det i toppskick och tre dagar senare mots man av ett bombnedslag. 
Istallet for att brusa upp forsokte jag an en gang att tygla min irritation (vilket jag for ovrigt borjar bli ganska trott pa att gora nu). Kande for att rusa ner for trappan och skalla ut personen som inkraktat pa den lilla integritet jag faktiskt har har. Men istallet borjade jag lugnt och sansat att sorterade upp vad som var mina saker och vad som var nagon annans. Upptackte da att aven mitt smink var anvant och att mitt ooppnade Dior-puder var borta.

Nar jag gick ner for att fraga Kon ma vad som hant skrattade hon och sa att lillsyrran Wun hade haft pyamasparty med hennes kompisar i mitt rum.
(I MITT rum!) Nar jag sa att mitt puder var borta ryckte hon lite pa axlarna och sa "Kolla i smatjejernas vaskor som star kvar pa ditt rum. De lekte med dina saker och har kanske glomt att lagga tillbaka det"". Mycket riktigt lag mitt puder i en av vaskorna tillsammans med ett av mina linnen och mitt lacome-lappglans.
Hur kan kon ma tillata att de har pyamasparty i mitt rum bland mina saker och hur kan hon sedan bara rycka pa axlarna nar de stulit?
Hade detta sket i Sverige skulle jag kanske inte blivit lika irriterad. Men har ar jag faktiskt noga med de fa agodelar som ar mina. Nytt smink gar dessutom inte att fa tag pa i Pranburi.

Blev sa trott pa allihop att jag var tvungen att ga hit till internetcafet innan jag skulle sagt eller gjort nagot som jag sedan fatt angra.
Trots att jag fick spendera forsta halvtimmen med att storstada, kanns det i allafall bra att vara tillbaka i Pranburi igen. Tillbaka till mitt rum, mina saker och min identitet. Bangkok ar for stort och ogastvanligt for att jag nagonsin skulle kunna kanna mig bekvam dar. En sak som dock ar bra med Bangkok ar att det dar ar lattare att smalta/passa in. Dar ar manniskor vana vid att se turister och invandrare till skillnad fran i Pranburi. I alla fall till skillnad fran den del av Pranburi dar jag bor.
Imorgon drar jobbet igang igen efter tre dagars ledighet. Faktum ar att jag langtar. Utan mitt jobb hade jag blivit knapp pa det har stallet.
 
Hade tankt lagga upp lite bilder fran helgen i Bangkok samt pa kaoset i mitt rum, men av nagon anledning gar datorn inte med pa det. Bilder och lite annat kommer darfor imorn istallet.