Thailife

Idag var Waans engelskatavling. Sjalvklart hade jag glomt att ladda min kamera, sa nagra bilder blev det inte.
Waan var iaf duktig. Inte for att talet gick sarskilt bra. Men han hanterade situationen med ett leende pa lapparna och efterat skrattade han bara at sina "black out's". Det var forsta gangen stackarn stod pa en scen och han skulle halla tal pa ett frammande sprak for en hel sal av manniskor. Vem hade inte drabbats av nervositet?

Nagon prispall blev det alltsa inte. Jag ar dock glad anda over att jag anmalde honom till den har tavlingen. Inte bara for att dett var en bra erfarenhet for honom och inte heller bara for att han forbattrat sin engelska, utan for att det bundit oss narmre varann.

Har suttit med min barbara framfor Tv'n hela formiddagen. (Skulle ha lamnat ifran mig datorn for over en vecka sedan, men da ingen fragat efter den igen tanker jag fortsatta latsas som om jag "glomt" att den ska tillbaka). Channel V ar den enda kanalen vi har pa engelska. De har sant hyllningstv for Michael Jackson tva dagar i rad nu.

Jag tycker absolut att han ar vard att hyllas. Han ar en av tidernas absolut storsta musikgeni. Dock beter sig media nastan skrattretande forutsagbart ibland.

Senaste tio aren har Mickael malats ut som en patetisk, avdankad snuskgubbe.

Media har berattat for oss vad vi ska kanna da vi hor hans namn. Rykten har forstorats for att aven forstora kanslor. Kanslor saljer. Garna starka kanslor sa som avsky.

Men sa dor han. Da beratta media an en gang vad vi ska kanna. Denna gang karlek och sorg. Plotsligt ar de dar senaste tio aren glomda och forlatna och han forvandlas till den dar underbara, overmanniskan, som han en gang var. (Vart fanns denna karlek da han behovde den som mest?)

Det vi kanske borde ha i atanke ar att det ar media och vi, resten av varlden, som faktiskt dragit vart stra till stacken, vilket lett till hans dod. Jag vagar inte ens tanka pa vilken stress och press han maste utsatts for de senaste aren. Hur daligt han maste ha matt. Pa grund av  oss.

Jag hoppas att han fran andra sidan kan se att vi faktiskt alltid alskat honom innerst inne. Hyllningstvprogram, hyllningslatar och hyllningsradio ar val anda nu ett tydligt bevis for det.

Tack gode Gud for att man inte ar varldskandis.

Laste igenom min dagbok igar fran mina forsta dagar i Thailand. Kul att konstatera hur annorlunda allting kanns nu. Smasaker som man da tyckte var jattekonstiga eller jatteackliga, ar ren vardagsmat nu. Jag reagerar inte langre.

Vad jag skrev da var bland annat att jag var sa forvanad over att folk har faktiskt sover pa jobbet. Har man en timme timme over lagger sig lararna over sina skrivbord och sluter ogonen.

Sen tyckte jag att det var jattemarkligt att man som kvinna ska aka moppe med bada benen at samma hall.

Jag trodde aldrig jag skulle vanja mig vid att inte kunna dricka vatten ur kranen och att vara tvungen att knipa igen munnen da jag duschar.(Efter nagra dagar med en icke fungerande mage larde jag mig dock det dar med duschen ganska snabbt).

Och sa toaletterna. Jag hatade dem. Jag forstod forst inte hur man skulle sitta/sta eller at vilket hall. Jag forstod inte hur man skulle torka sig eller hur man skulle spola.

For att inte tala om hur mycket jag avkydde alla myror. Thailand ar verkligen myrornas land. Det ar myror overallt. Pa jobbet, pa restauranger, i mitt rum.

Idag ar jag forvanad om det gar en dag da ingen sovit pa jobbet. Att aka moppe med benen at samma hall kanns som den mest naturliga sak i varlden, precis som att kopa dricksvatten pa andra sidan gatan.

Jag har glomt hur det kanns att sitta pa en riktigt toalett och anvanda riktigt papper och att ha myror omkring mig stor mig inte langre alls. Sa lange de inte springer omkring pa mig da.

Nu ska jag snart bege mig hemat efter en lagom tuff arbetsvecka. Har tranat pa Waans tal hela eftermiddagen och det hela borjar faktiskt redan ge resultat. Han ar sa smart! Vi har dock en hel del arbete kvar.

En vanlig thai-toa

Pranburis dyraste (och godaste) vatten

Halva Sukean till hoger och en sovande Pee Paa till vanster

Sotisbror!

Sukeans skrivbord. Hon ar till och med varre an mig nar det kommer till papper

Verkar som att det blir valdigt mycket jobb de kommande dagarna. Forst jobbar jag hela dagarna i skolan och darefter jobbar jag hela kvallarna med Waan. Engelskatavligen ar redan pa mandag och vi har endast hunnit ova in tva av fyra tal.

Den har tavlingen ar verkligen inte latt. Inte ens jag, som ar engelskalarare har skulle kunna komma ihag fyra stycken 5-minuterstal i huvudet. Hur ska da en 15 arig thailandare kunna gora det?

Men han ar verkligen duktig och han kampar pa. Dessutom ar han sa tacksam for all hjalp och da kanns det extra roligt att kunna hjalpa till. Faktum ar att vi har det riktigt trevligt om kvallarna da vi bunkrar upp med mangder av frukt och thaiefterratter. Igar tranade vi i over tre timmar. Efterat var jag, som inte behover anstranga mig i narheten sa mycket som han, helt slut!

Jag och Waan har en valdigt speciell relation till varandra. Hemma ar vi syskon. Vi skamtar, skojbrakar och flamsar. Men varje morgon nar vi kliver in i skolans korridorer slas relationen snabbt over till larare och elev.

Darfor blir det alltid lite komplicerat da jag ska hjalpa honom med skolarbete hemma. Det ar liksom fel forum for larare-elev-hierarkin men samtidigt for seriost for var syskonrelation.

Jag kanner sa val igen mig i honom. Minns precis hur det var nar man var 15 ar och skulle anpassa sig till alla olika roller man satt upp for sig sjalv i livet. Man slets standigt mellan den dar tuffa personen som man skulle vara med sina vanner samtidigt som man ville vara ambitios i skolan och till raga pa allt gora revolt mot sina foraldrar utan att for den delen gora dem besvikna. Man skulle vara popular, snygg, bli bjuden pa alla de "ratta" festerna och samtidigt ville man ibland bara vara mammas lilla gullegris.

Det ar intressant att lasa igenom gamla dagbocker fran den tiden och inse hur mycket man forandrats pa bara nagra ar. Och framforallt hur mycket battre sjalvkansla jag lyckats bygga upp. 99% av alla mina anstrangningar under den tiden gick ut pa att fa bekraftelse av olika slag.

Hur som helst, da jag ar bade Waans syster och hans larare sa har jag foremanen att se honom i alla hans roller. Jag ser honom i klassrummet dar han utan tvekan ar en av de duktigaste eleverna. Jag ser honom bakom skolan dar han hanger med sina "coola" killkompisar och raggar brudar, och jag ser honom hemma med sin familj och slaktingar. Man kan med andra ord saga att jag kanner honom ratt bra.

Och jag vet att det inte ar latt for honom att fa ihop allt.

Det ar med ett leende pa lapparna som jag konstaterar hur skont det ar att de dar aren ar forbi.

Da skolan ar stangd nagra dagar v28 har jag nu bara 15(!) arbetsdagar kvar.
Min sista dag pa jobbet ar den 17:e, darefter ska jag packa mina vaskor, bege mig till AFS's departure camp och sa smaningom satta mig pa planet hem.
Jag och Nora pratade en massa om var resa tillbaka till Sverige nar hon var har. Det ar verkligen med blandade kanslor man konstaterar att det faktiskt inte ar lang tid kvar nu. Nedrakningen har borjat.
Pa flygplanet hem kommer jag att vara lycklig, ledsen, forvantasfull, stolt, nervos, lattad, och sa otroligt sentimental. Alla dessa kanslor som ska fa plats i min lilla kropp.
Jag kommer verkligen slitas mellan sa manga sinnesstamningar. Det basta jag kan gora ar nog att kopa ett glas rott, satta pa Coldplay i oronen, grata en skvatt och darefter forsoka sova bort timmarna innan jag landat.
For jag har faktiskt lart mig grata i Thailand och det ar sa himla skont!

Det kanns nu att tiden borjar bli knapp. Allt jag flytt ifran borjar komma ikapp. Stora beslut, hogskoleintagningar, jobb, lagenhetssokande, korkort. Det borjar krypa sig allt narmre och lagger sig som en tunn hinna over min thailandska vardag.

Och jag undrar lite om ni dar hemma kommer marka nagon skillnad pa mig? Jag marker skillnad, men fragan ar om det marks utat?

Nar jag lamnade Sverige hade jag vetskapen om att mitt liv dar alltid kommer finnas kvar. No matter what. Goteborg kommer alltid vara "hemma". Nar jag lamnar Thailand daremot, da lamnar jag verkligen Thailand. Trots att jag med all sakerhet kommer aka tillbaka och halsa pa, sa kommer det aldrig bli samma sak. Jag kommer aldrig mer ha ett liv med en vardag har pa samma satt. 
Kon ma sa en valdigt sot sak forra veckan. "If you tired of Swedeeeen, you always have home with kon ma".
Skulle nagonting nagongang handa som gor att mina kopplingar till Sverige inte langre kanns lika starka, da flyttar jag utan tvekan tillbaka hit. Till kon ma, Sukean och alla andra som forgyller min tillvaro i detta land.

Midsommarafton borjade med en lang och harlig sovmorgon. Pa skolan hade vi annu nagon typ av cermoni och denna gang for nagon nyoppnad bank. Jag borjar bli lite trott pa den har typen av cermonier. Det ar alltid samma sak (munkar, thaimusik, chanting, tal osv i all evighet). Jag och Nora beslot oss darfor for att istallet vara hemma. Mina formiddagslektioner var anda istallda.
Pa eftermiddagen holl Nora en lektion med mina klasser 5/1 och 5/2. Hon berattade om sig sjalv och om Sverige och efterat fick eleverna lamna in en quiz som handlade om vad Nora berattat. Klasserna skotte sig faktiskt riktigt bra och alla verkade intresserade av att fa hora om livet pa andra sidan jorden. I synnerhet intresserade de sig for sno, vilket verkligen ar ett fenomen i deras ogon.

I torsdags fick jag beskedet att en av mina kollegor pa skolan fatt hjartattack foregaende dag. Jag kande henne inte val, men vi brukade motionera tillsammans ibland efter skolan.
I fredags, pa midsommar, var det iaf forsta dagen pa hennes 7 dagar langa begravning. Jag har tidigare varit pa begravning har i Thailand och jag har lite svart for hela grejen. Denna begravning var inte lika stojig som den forra men aven har satt folk mest och socialiserade sig med varandra. Nar likbilen korde in pa omradet vande det sig lite i magen pa mig. De bar fram kroppen langst fram i templet och darefter var det tid for alla gaster att halla vatten over hennes hander for att hedra den doda. Jag har sett doda manniskor tidigare och har da inte haft nagra problem med det. Den har gangen var det dock varre. Tror det beror pa att hon inte sag det minsta fridfull ut. Hon dog i smartor med oppen mun och av nagon anledning hade de inte stangt munnen pa henne efter att hon somnat in. Sa dar lag hon langst fram, blek och sminkad med oppen mun. Kvinnan jag sprang langst skolomradet med bara for nagra dagar sedan. Laskigt hur fort det kan ga.
Att halla vatten over doda manniskor ar for ovrigt inte roligaste sattet att paborja sitt midsommarfirande.

Efter begravningen akte jag och Nora vidare till Hua Hin dar vi at midsommarmat pa Cajutan. Darefter begav vi oss till Hiltonbaren vilket paminde valdigt mycket om barerna i Phatong. Dock lite dyrare drinkar, lite finare klader och lite vackrare thaiflickor. Men samma typ av kottmarknad.
Jag och Nora kande oss valdigt mal place da det bara var gamla, fula farang-gubbar (varav mer an halften med all sakerhet har fru och barn dar hemma) och en massa sma, sota thaiflickor. Och sa jag och Nora. De enda unga farangtjejerna som absolut inte horde hemma i sammanhanget.

Lordagen blev shoppingdagen med stort S! Jag lyckades bocka av hela min koplista och nu ar alltsa alla presenter till vardfamiljen, Sukean och alla er dar hemma kopta. Lyckades dessutom hitta en hel del fint till mig sjalv. Har bestamt mig for att inte shoppa onodigt pa ett ar nar jag kommit hem. Fick med andra ord passa pa nu nar allt sammans dessutom ar nast till gratis.
Forutom shopping blev det pizza, Swensens och svensk kvalitetstid.

Dagarna i Hua Hin var jatteharliga. Men vad som nastan kanns annu harligare ar att ha latit Nora ta del av mitt thailiv i Pranburi. Eftersom hon redan kan kulturen, spraket (i alla fall det mest basic), vet hur man ska mota manniskor har (vilket skiljer sig valdigt mycket ifran hur man moter nya manniskor i Sverige), vet vad man ska prata om, hur man ska kla sig och hur man ska uppfora sig, behovde jag inte oroa mig det minsta, utan kunde bara luta mig tillbaka och njuta av svenskt umgange.
Jag och Nora ar valdigt olika och jag tror det ar just darfor vi klickar sa bra. Vi mots pa mitten och kompenserar varandra. Hade det inte varit for Thailand skulle vi nog inte gett varandra en chans. 
Jag ar sa glad att just hon valt att gora samma knappa sak som jag i ett halvar och jag ar sa glad over att hon valt att gora det i just detta land. Trots att vi bor langt ifran varandra bade i Sverige och i Thailand, sa kanns hon sa nara pa nagot satt. Jag har verkligen hittat en van for livet!

Ko for att halla "heligt vatten" pa kroppen. Pa trabanken langst fram sitter min rektor samt tva andra rektorer som tidigare arbetat pa skolan. De (istallet for de anhoriga) har alltsa som vanligt hedersplatserna vid tillstallningen. Sa typiskt thai.

Efter slaktingarna och lararna, var det elevernas tur. Makabert

Sotaste Nora!

Midsommarmat! Smakade verkligen hemma.

Disig och varm lordagmorgon

Favoritshopen!

I ett svagt ogonblick tackade jag ja till att lara mig thaidans. Tankte att det kanske skulle vara bra att kunna da det hander med jamna mellanrum att man blir uppdragen pa scener vid olika typer av tillstallningar.
Hade min forsta lektion idag och jag maste saga att det ar bra mycket svarare an det ser ut! Sjalva stegen ar inga problem, men det ar de dar konstiga fingrarna som jag inte riktigt far till. Thailandare stretchar regelbundet fingrarna bakat for att fa dem vigare. For mig som agnat halva mitt liv at att stretcha varenda kroppstel forutom just fingrarna, sa var det ingen dans pa rosor direkt.

Imorn ar det "lararnas dag" pa skolan. Har inte riktigt begripit vad det hela handlar om. Vet bara att eleverna ska visa respekt for oss larare. Sa typiskt thai. Ar det inte battre att vi later eleverna ga pa sina lektioner sa att de faktiskt lar sig nagot istallet?
Det var vad jag sa senast da eleverna var lediga tva lektioner for att vice rektorn skulle ga igenom elevernas frisyrer (eleverna maste vara klippta i en viss elev-frisyr under terminerna). Som vanligt fick jag svaret "this is how we do it in Thailand".

Och nu ar midsommar raddad!
Efter en liten research lyckades jag hitta min favorit vastkustrestaurang - i Hua Hin!
Tror inte det kan bli mycket battre an sa har. Bokade bord for tva klockan 7. Med andra ord har vi nagra timmar efter skolan pa fredag att gora oss sommarfina innan det blir sommarvisor, snapps och sill!

Jag far nog ge upp min karriar som thaidansos

Lyckades decka i sangen redan vid 9 igarkvall. Efter att dessutom lyckats forsova mig 40 min slutade nattens somn pa 10 valbehovliga timmar.

Nu sitter jag i lararrummet och lyssnar pa Hakan. Det ar nagot visst med tidiga mornar och regn.
Paminner om en annan tid.

Pratade med min kara bundforvant Nora igar. Vi diskuterade bland annat hur konstigt det ar egentligen att vi verkligen har en vardag har nu. Den dar kanslan av att vara pa besok ar nu helt obefintlig.

Det ar egentligen inte forran nu som man verkligen borjat komma in i saker och ting och pa sa vis ocksa fatt en forstaelse for hur det fungerarar har. Och nu, nu ar det bara 37 dagar kvar till dagen da mitt bokade flyg lamnar Thailands dammiga mark.

Kanns som om jag borjat styra upp saker och ting dar hemma i Gotlaborg nu med. Nar jag lamnade Sverige hade jag ingen aning om vart jag ville bo, vad jag ville plugga, hur jag ville leva. Nu vet jag det och det kanns skont att kunna planera infor framtiden igen.

Fick denna morgon an en gang erfara skolans upplaxningsmetoder. Det hela borjade med att tva elever kivades utanfor lararummet och slutade som vanligt med piskpinnen.

Nar P'Paa tog fram denna pinne gick jag bara ut. Det finns ingen anledning for mig att stanna kvar och vara vittne till vad jag anser ar ren idioti.

De vet precis hur jag staller mig till den har med att sla barn och da inga av mina ord hjalper (eller i huvud taget spelar nagon roll) sa har jag beslutat mig for att i fortsattningen demostrativt ta ett steg at sidan. Jag vill inte medverka i den typ av sammanhang.

Nej nu far jag ta mig i kragen och fortsatta skriva pa Waans fem(!) olika tal till engelska tavlingen.

Darefter ska jag undervisa hans klass, vilket ocksa rakar vara min favoritklass.

Helgen har passerat och en ny arbetsvecka vantar. Om tre dagar kommer Nora ner till Pranburi och halsar pa. Vi ska spendera tva natter hos min vardfamilj och darefter aka till Hua Hin for att fira midsommar. Glass och jordgubbar pa Swensens ar val det narmsta midsommarfirande vi kan komma. Men med svenskt umgange racker det gott och val.

Jag borjar kanna mig mer och mer hemma aven i Hua Hin. I lordags motte jag upp Marcus och Peter dar. Vi lyxade till det ordentligt med tva timmars thaimassage, en timmes fotmassage, lite shopping och en jattegod middag pa piren. Ett underbart avbrott fran verkligheten.

Sondagen spenderades till storsta delen pa internetcafet dar jag nu for tiden kommer vara tvungen att tillbringa mina kvallar da jag inte langre har min barbara kvar. Cafet hade faktiskt varit helt okej om det inte var for den hoga ljudnivan. Alla spelar krigsspel pa hogsta volym. Ibland undrar jag om manniskorna i detta land ar dova.

Har tidigare stallt mig den fragan da jag varit pa olika tillstallningar sa som tivoli och marknader. For att inte prata om kareokebussarna!

Innan jag akte till Suan Mokkh anmalde jag min vardbror till en engelskatavling. For att vara en 14arig thailandare ar min bror valdigt duktig och han borde darfor eggas ytterliggare. Speciellt med tanke pa att han har en formaga att slappa sig igenom skolgangen.

Jag la fram min ide till honom igarkvall och han blev val inte direkt overentusiastisk. Kon ma och kon pa daremot sken upp som tva solar.

Tavlingen kommer hallas den 29 juni. Da tiden ar knapp kommer det bli en hel del arbete de kommande veckorna, men jag har bestamt mig for att fa honom pa prispallen. Heja Waan!

Fick hora att slutet av mitt senaste inlagg var nagot otydligt. Det dar med tva olika Lindor och en standig kamp dem emellan.

Ska darfor forsoka forklara lite mer konkret vad jag menar.

Det finns en Linda som ar emot alkohol och en annan Linda som alskar att ta en drink med vannerna. En Linda som ar emot onodig konsumtion och en annan som (i brist pa annat) spenderar lordagseftermiddagarna med shopping.

En Linda som ar vansinnigt trott pa alla ideal och en annan som regelbundet gor slingor, sminkar sig och tanker pa figuren.

En Linda som ar uppriktigt orolig over hur vi manniskor behandlar moder jord och en annan som koper plastkassar och tycker att kallsortering tar for mycket tid.

En Linda som kampar for att bli tagen pa allvar och en annan som pa ett flamsigt vis totalt dumforklarar sig sjalv.

En Linda som med ett stabilt sjalvfortroende i bagaget tar for sig av livet och en annan som standigt oroar sig over vad andra tycker och tanker.

Denna dubbelmoral har manga ganger gjort mig sa arg pa mig sjalv. Jag har alltid sett det som ett dagligt misslyckande att inte kunna leva upp till vad jag tror pa. Att inte kunna vara den dar renlevnadsmanniskan som medvetet reflekterar kring sina handlingar och dess konsekvenser.

Sa, vem av dessa tva Lindor ar da jag? Vem ska jag lata vinna detta eviga krig dem emellan?

Det jag upptackt, eller kanske snarare insett, pa senaste tiden ar att allt det dar faktiskt ar jag. (Till viss del haller jag med buddhismen om att det inte finns nagot direkt "jag", men vi lamnar den utgangspunkten for tillfallet). Istallet for att lata sidorna kriga ska jag fran och med nu forsoka hoja vit flagga och sluta fred mellan mina tva olika Lindor. Forsoka skapa en balans dar jag accepterar mina brister sa lange som jag ar medveten om att de faktiskt ar just brister. Eller brister ar kanske inte riktigt ratt ord. Snarare min formaga att falla for vardagliga frestelser. Falla for "Duka". Jag hade garna levt enligt alla mina principer, men sa lange jag praglas av en karlek till ytligheter, ar det battre att strava efter en balans istallet for en ignorans.

Bloggen har legat pa is ett tag. Nu ar jag hur som helst tillbaka igen. Tillbaka till skrivandet och tillbaka till verkligheten och vardagen. Samma sekund jag klev in i mitt rum hemma i Pranburi, slog den dar irritationen emot mig igen (som jag nu upplevt lite for manga ganger nar jag oppnat denna dorr). Det lag an en gang saker lite overallt som inte var mina. Dessutom hade nagon roat sig med att oppna min post. Det sista jag bad kon ma innan jag akte var att hamta min tvatt i tvattshopen. Det hade hon sjalvklart inte gjort. Som vanligt hade nagon dessutom lanat min sang da jag var borta och denna gang med smutsiga fotter.

Jag gjorde mitt basta for att forsoka lata denna irritation rinna av och istallet forsoka fyllas av "antligen hemma" kanslan. For det borjar faktiskt bli mer och mer hemma har nu. Och det var verkligen skont att fa se min thaifamiljs ansikten igen. De dar leendena som man inte kan hitta nagon annan stans an i just Thailand.

Idag var jag alltsa tillbaka i vardagen igen. Fick tre nyheter serverade pa silverfat. For det forsta har rektorn nu beslutat att vi inte far lov att gora nagot HIV-projekt pa skolan. Genom att ta hit forelasare som informerar om amnet samt att prata om kondomer och andra preventivmedel, ar i min rektors ogon samma sak som att "uppmuntra eleverna till samlag". Att "lara dem hur man gor". Suck och ater igen suck.

Istallet far jag helt enkelt fortsatta att forsoka vava in den har biten I min undervisning.

Det ar sa frustrerande att se vad som behovs goras men att inte ha mojligheten att kunna genomfora det.

Det andra beskedet var att min lillasyrra tydligen flyttat till Viuw in Bangkok och nu inte langre kommer bo hemma. Hon ar 8 ar och ar lamnad till en stor, farlig stad. Det gor mig lite ledsen att tanka pa det. Men kon ma och kon pa satsar all energi och alla sina tillgangar pa barnen. De ska ha en bra utbilding och det far man inte i Pranburi.

Jag har ofta klagat pa mig lilla energifyllda thaisyrra. Men faktum ar att det kanns riktigt tomt har hemma utan henne. Inte langre nagon som slanger upp dorren, racker ut tungan och sedan skriker "pee faa nagiaaaaaaat" (syster faa ar ful) och inte langre nagra mysiga tjejkvallar med alla smaflickorna.

Vad som stor mig ar att ingen informerat mig om det har tidigare. Fick inte chansen att saga hejda.

Och sa det tredje. Min barbara bastaste van ska lamnas tillbaka pa mandag. Jag fick lana den i mitt arbete att skriva egna engelskabocker. Faktum var att jag avslutade detta arbete redan for tre manader sedan. (Att googla pa "english for beginners" ar faktiskt inte mycket svarare an det later). Darefter har jag endast anvant datorn for eget bruk. Men nu maste den alltsa tillbaka till rektorns skap dar den hor hemma. Inga mer surftimmar pa Starbucks i Hua Hin, inga mer filmkvallar och ingen mer musik.

Idag spenderar alltsa jag och datorn var sista tid pa Starbucks tillsammans. Vid det har laget borde jag ha forberett en massa arbete infor nasta vecka. Men med tankarna pa annat hall har jag knappt hunnit fa ner en halv A4's planering. Vart tog den dar diciplinen vagen?

Om en stund ska jag hooka up med goteborgarna Peter och Marcus. Vi traffades pa Suan Mokkh och av en ren tillfallighet borjade jag och Marcus att prata. Blev glatt overraskad nar det visade sig att han ocksa var svensk och annu gladare da vi konstaterade att vi hela vara liv levt 15 minuter ifran varandra. Vi har suttit pa samma pendel varje dag, vandrat samma gator och fikat pa samma cafeer. Men aldrig traffats forran nu, pa andra sidan jorden. Dessutom delar vi bada en speciell karlek till Hua Hin av alla stallen i detta land.

Ibland undrar man om saker och ting bara handlar om tillfalligheter. Jag tror faktiskt inte det. Bakom alltsammans finns det en tanke, eller nagon typ av mening.

Jag funderade lange under tiden pa Suan Mokkh hurvida jag ska lyckas bibehalla min meditationstraning tillbaka i Sverige. Jag skulle kunna satta ett eget meditationsschema, men kanner jag mig sjalv ratt hade jag tanjt pa dessa tider sa langt att tiderna till slut runnit ut i sanden.

Som svar pa dessa funderingar ar Marcus med i en meditationsgrupp som traffas varannan tisdag och mediterar tillsammans. Perfekt!

Peter jamforde kroppen och sinnet med ett piano. Ett piano behovs stammas med jamna mellanrum och pa samma satt behover vi manniskor ocksa stammas da och da med hjalp av den har typen av retreats.
Valdigt bra jamforelse tycker jag.  

Jag har funderat mycket under mitt halvar har pa vem jag ar. Det finns en Linda som alskar klader, smink, party och andra ytligheter. Det finns ocksa en Linda som ar raka motsatsen till allt det dar. Som reflekterar, analyserar och soker meningar. Jag har under en stor del av mitt liv befunnit mig i en standig kamp mellan dessa tva Lindor. 
Det jag kommit fram till under tiden pa Suan Mokkh ar att jag kanske inte behover doma mig sjalv sa hart. Jag kanske inte behover vara antingen eller. Det kanske gar att leva i en harmoni mellan dessa olika sidor av mig sjalv.
Duka (som Buddha kallade det), eller stimulerad lycka, ar faktiskt okej till viss grad sa lange man vet att det ar just Duka. Och sa lange jag kan bibehalla den dar distansen till allt det ytliga och obetydliga, da behover jag faktiskt inte slappa taget om det. Allt handlar i slutandan om en balans och om en medvetenhet.

Kungsbackabroderna i rutigt

Jag kommer nog tyvarr aldrig riktigt kunna forklara hur min tid pa Suan Mokkh var. Det ar sa svart att satta ord pa en emotionell upplevelse. Kanner mig dessutom inte alls i ratt sinnesstamning for att skriva just nu. Hur som helst har jag lovat ge mig pa ett tappert forsok.

Jag sokte en utmaning. Och en utmaning var vad jag fick. Det var inte svart for mig att sova pa en stenbank, att inte ata efter 12, att ga upp 4 eller att spendera timtal i fysiskt pafrestande positioner. Det dar klarar man med lite viljestyrka. Jag ar vid det har laget dessutom van vid att leva och bo enkelt utan sarskilt manga personliga agodelar och med bristande kontakt med omvarlden. Det jag inte ar van vid ar att tvingas rannsaka mig sjalv.

Det var en fantastisk upplevelse att mota och tvingas leva med alla dessa manniskor. Att inte kunna yttra ett ord till varandra med anda skapa en stark gemenskap. All typ av kommunikation mellan deltagarna var strikt forbjudet.

Manniskor kom fran jordens alla horn for att uppleva just denna tystnad.

En del for att bearbeta problem eller handelser, andra for att stressa ner eller for att helt enkelt lara sig mer om meditation och buddhism.

Jag har alltid varit intresserad av att lara mig att meditera pa riktigt, men har aldrig riktigt funnit tid. Eller rattare sagt, aldrig riktigt tagit mig tid.

Nu i efterhand, nar jag faktiskt lart mig, vet jag att det ar nagot jag vill forsoka fortsatta med. Meditationen ar som ren detox for sjalen. Ett satt att lata onodiga tankar och kanslor rinna av. Att fokusera och pa sa vid lugna sina sinnen och fa tillbaka balansen i livet. Att finna sin "middle way".

Den har tystnaden var definitivt valbehovlig for mig. Mitt rastlosa jag tvingades verkligen ga ner i varv. Utan stimulans och intryck fran omvarlden finns inget annat att lyssna till an insidan. Temat for hela retreatet var "mindfullness". Jag har aldrig reflekterat kring mina beslut eller kring mina rorelser pa detta vis tidigare.

Vi uppmanades att stanga av tankar och kanslor relaterade till datid och framtid. Istallet stravade vi efter att endast mentalt sett befinna sig i nuet. Det underbart vackra naturen kring Suan Mokkh underlattade detta arbete. Jag kan inte minnas senast jag verkligen lyssnade till fagelsang eller spenderade ett flertal minuter at att bara studera blomblad, myror eller fjarilar. Troligtvis har det aldrig hant forut.

Har levde vi verkligen i ett med naturen. Vet inte om det var naturen, bristen pa social kontakt eller helt enkelt all meditaion som bidrog till mitt valbefinnande och min indre ro. Jag kande verkligen hur all min inre omedvetna stress och press sjonk fran mina axlar och jag fylldes redan efter tredje dagen av nagon typ av lattnad. Ett mycket speciellt valbefinnande. 

Pa vag till Suan Mokkh hade nagon tagit mina svarta flipflops. Jag fick darfor istallet sno till mig ett par andra skor som stod i sportshopen och dessa skor var bland det fulaste jag nagonsin klatt mina fotter med. Jag madde psykiskt daligt varje gang jag var tvungen att agna dem en blick. Men efter nagra dagar pa Suan Mokkh insag jag att jag inte brydde mig det minsta. Jag struntade fullstandigt i att jag hade fula skor, fula klader och inte sminkat mig eller rakat benen pa dagar. Det var en sa skon kansla att slappa pa allt sant for en stund.

Mitt nya valbefinnande provades aven fjarde dagen da jag var nara pa att kliva pa en orm.

Jag trodde att det var en galge som lag nagra meter framfor mig och nar jag befann mig ca en meters avstand fran denna galge upptackte jag att den borjade slingra sig. I vanliga fall hade jag drabbats av panik I en sadan situation. Men efter timmar av meditation och med denna ro i kroppen tankte jag bara att "Namen oj, dar ar en orm. Da ska jag inte kliva pa den" och gick sedan vidare. I efterhand forvanades jag nagot over denna stabila reaktion.

Forutom den ormen lyckades jag se tva andra ormar samt tva varaner, fladdermoss, lite apor och en hel del spindlar under min vistelse pa Suan Mokkh. Jag fick ocksa uppleva en myrinvasion utan dess like. Vaknade upp och insag att jag hade myror over helt kroppen, I haret och till och med I oronen.

Jag kan verkligen rekommendera den har typen av retreats. Det var definitivt en av de basta upplevelser jag varit med om. Vi fick lara oss sa mycket under forelasningarna och jag har verkligen fatt manga tankestallare kring livet och kring mig sjalv och mitt levnadssatt.

  

Mer om sjalva meditationen samt mer tankar kring buddhism kommer en annan dag da jag har lite mer inspiration.

Sista dagen, da vi antligen fick lov att prata med varandra


Vi som lyckades stanna och genomfora hela retreatet


Duschen

Jag har precis upplevt nagot underbart. Tva veckor fyllda med detox for bade kropp och sjal. Kanner mig pa nagot markligt satt renad och ovanligt tillfreds med mig sjalv och med livet.
Har haft sa mycket tid over till reflektion att jag skulle kunna skriva en hel bok just nu, fylld med bara tankar.

Dock klickar klockan och jag maste snart atervanda tillbaka till mitt liv i Pranburi.
Trots att det ar svart att beskriva en san har upplevelse ska jag gora mitt basta for att skildra min tid i templet.
Mer uppdatering far ske en annan dag.