Thailife

Bloggen har legat pa is ett tag. Nu ar jag hur som helst tillbaka igen. Tillbaka till skrivandet och tillbaka till verkligheten och vardagen. Samma sekund jag klev in i mitt rum hemma i Pranburi, slog den dar irritationen emot mig igen (som jag nu upplevt lite for manga ganger nar jag oppnat denna dorr). Det lag an en gang saker lite overallt som inte var mina. Dessutom hade nagon roat sig med att oppna min post. Det sista jag bad kon ma innan jag akte var att hamta min tvatt i tvattshopen. Det hade hon sjalvklart inte gjort. Som vanligt hade nagon dessutom lanat min sang da jag var borta och denna gang med smutsiga fotter.

Jag gjorde mitt basta for att forsoka lata denna irritation rinna av och istallet forsoka fyllas av "antligen hemma" kanslan. For det borjar faktiskt bli mer och mer hemma har nu. Och det var verkligen skont att fa se min thaifamiljs ansikten igen. De dar leendena som man inte kan hitta nagon annan stans an i just Thailand.

Idag var jag alltsa tillbaka i vardagen igen. Fick tre nyheter serverade pa silverfat. For det forsta har rektorn nu beslutat att vi inte far lov att gora nagot HIV-projekt pa skolan. Genom att ta hit forelasare som informerar om amnet samt att prata om kondomer och andra preventivmedel, ar i min rektors ogon samma sak som att "uppmuntra eleverna till samlag". Att "lara dem hur man gor". Suck och ater igen suck.

Istallet far jag helt enkelt fortsatta att forsoka vava in den har biten I min undervisning.

Det ar sa frustrerande att se vad som behovs goras men att inte ha mojligheten att kunna genomfora det.

Det andra beskedet var att min lillasyrra tydligen flyttat till Viuw in Bangkok och nu inte langre kommer bo hemma. Hon ar 8 ar och ar lamnad till en stor, farlig stad. Det gor mig lite ledsen att tanka pa det. Men kon ma och kon pa satsar all energi och alla sina tillgangar pa barnen. De ska ha en bra utbilding och det far man inte i Pranburi.

Jag har ofta klagat pa mig lilla energifyllda thaisyrra. Men faktum ar att det kanns riktigt tomt har hemma utan henne. Inte langre nagon som slanger upp dorren, racker ut tungan och sedan skriker "pee faa nagiaaaaaaat" (syster faa ar ful) och inte langre nagra mysiga tjejkvallar med alla smaflickorna.

Vad som stor mig ar att ingen informerat mig om det har tidigare. Fick inte chansen att saga hejda.

Och sa det tredje. Min barbara bastaste van ska lamnas tillbaka pa mandag. Jag fick lana den i mitt arbete att skriva egna engelskabocker. Faktum var att jag avslutade detta arbete redan for tre manader sedan. (Att googla pa "english for beginners" ar faktiskt inte mycket svarare an det later). Darefter har jag endast anvant datorn for eget bruk. Men nu maste den alltsa tillbaka till rektorns skap dar den hor hemma. Inga mer surftimmar pa Starbucks i Hua Hin, inga mer filmkvallar och ingen mer musik.

Idag spenderar alltsa jag och datorn var sista tid pa Starbucks tillsammans. Vid det har laget borde jag ha forberett en massa arbete infor nasta vecka. Men med tankarna pa annat hall har jag knappt hunnit fa ner en halv A4's planering. Vart tog den dar diciplinen vagen?

Om en stund ska jag hooka up med goteborgarna Peter och Marcus. Vi traffades pa Suan Mokkh och av en ren tillfallighet borjade jag och Marcus att prata. Blev glatt overraskad nar det visade sig att han ocksa var svensk och annu gladare da vi konstaterade att vi hela vara liv levt 15 minuter ifran varandra. Vi har suttit pa samma pendel varje dag, vandrat samma gator och fikat pa samma cafeer. Men aldrig traffats forran nu, pa andra sidan jorden. Dessutom delar vi bada en speciell karlek till Hua Hin av alla stallen i detta land.

Ibland undrar man om saker och ting bara handlar om tillfalligheter. Jag tror faktiskt inte det. Bakom alltsammans finns det en tanke, eller nagon typ av mening.

Jag funderade lange under tiden pa Suan Mokkh hurvida jag ska lyckas bibehalla min meditationstraning tillbaka i Sverige. Jag skulle kunna satta ett eget meditationsschema, men kanner jag mig sjalv ratt hade jag tanjt pa dessa tider sa langt att tiderna till slut runnit ut i sanden.

Som svar pa dessa funderingar ar Marcus med i en meditationsgrupp som traffas varannan tisdag och mediterar tillsammans. Perfekt!

Peter och Marcus tillhor den typen av manniskor som man verkligen kan prata med. Under den korta tid vi spenderat tillsammans har vi redan lyckats berora amnen som jag inte pratat med nagon om pa flera ar. Troligtvis var det vistelsen pa Suan Mokkh som oppnade upp for dessa samtal. Hur som helst ar de bada otroligt intressant manniskor.

Peter jamforde kroppen och sinnet med ett piano. Ett piano behovs stammas med jamna mellanrum och pa samma satt behover vi manniskor ocksa stammas da och da med hjalp av den har typen av retreats.
Valdigt bra jamforelse tycker jag.  

Jag har funderat mycket under mitt halvar har pa vem jag ar. Det finns en Linda som alskar klader, smink, party och andra ytligheter. Det finns ocksa en Linda som ar raka motsatsen till allt det dar. Som reflekterar, analyserar och soker meningar. Jag har under en stor del av mitt liv befunnit mig i en standig kamp mellan dessa tva Lindor. 
Det jag kommit fram till under tiden pa Suan Mokkh ar att jag kanske inte behover doma mig sjalv sa hart. Jag kanske inte behover vara antingen eller. Det kanske gar att leva i en harmoni mellan dessa olika sidor av mig sjalv.
Duka (som Buddha kallade det), eller stimulerad lycka, ar faktiskt okej till viss grad sa lange man vet att det ar just Duka. Och sa lange jag kan bibehalla den dar distansen till allt det ytliga och obetydliga, da behover jag faktiskt inte slappa taget om det. Allt handlar i slutandan om en balans och om en medvetenhet.