Thailife

Forsta veckan i Bankok blev bara tva dagar. Vi gick igenom det mest grundlaggande i spraket och kulturen. Hotellet dar var helt underbart, med swimmingpool, gym, massageavdelning etc.
Alla deltagarna var dessutom supertrevliga!

Just nu ar det dock lite jobbigt. Har kommit hit till min stad Pranburi som ligger i provinsen Prachuap Khiri Khan. Pruachup K. K. ar alltsa ingen stad i sig sjalvt har jag precis lart mig.
Min vardfamilj kan ingen engelska alls i princip forutom min vardsyster som kan nagra ord. Egentligen ska hon studera i Bankok nu, men pa grund av magproblem har hon flyttat hem igen for tva mander. Jag ar verkligen jatteglad att hon finns hemma nu, annars hade jag inte haft nagon alls att prata med har.
Folk ar sa fruktansvart fattiga. Jag bor i en medelklassfamilj men vi saknar anda aricondition och dusch. Vi tvattar oss genom att halla vatten via en stor mugg fran en tunna. Toaletten saknar toapapper och ar ett slags hal i marken med plastlock runt. Vart jag an gar sa stirrar folk och pekar. Det ar bara att acceptera att jag aldrig kommer passa in har ordentligt.

Men folk ar valdigt trevliga. Jag har redan blivit medbjuden pa resor, olika camps och dylikt. Jag behover inte rora en fena eftersom folk ger mig saker och fixar saker for mig hela tiden. Forhoppningsvis ar det bara nu i borjan, for kan tanka mig att det kan bli lite jobbigt i langden.
Imorgon ska jag och min vardsyster till Bankok igen. Hon vill visa sin skola dar och vill att jag ska traffa hennes vanner som bor dar.

Jag langtar tills jobbet kommer igang sa att jag kanner att jag faktiskt gor nytta har.

Imorgon smäller det!

Organisationen AFS ska hjälpa mig att hitta en värdfamilj i Prachuap Khiri Khan. Dock har jag hittills inte hört någonting om varken denna familj, eller om processen att hitta den. Det verkar just nu som att jag kommer få sätta mig på planet imorgon utan någon som helst aning om vart jag kommer att bo. Men det är väl sådant som löser sig antar jag.

När jag väl landat i Bangkok efter min superlånga resa på 18 timmar (med mellanlandning och väntetid i London) kommer jag att stanna i staden i en vecka. Där kommer alla AFS medlemmar som ska arbeta i Thailand det närmsta halvåret att mötas på ett campus. Från Sverige är det bara jag och en till tjej, Nora.
Vi ska få lektioner i Thailändska varje dag samt lite annan kunskap om Thailands historia, mentalitet och livsstil.

Förutom att lära sig mer om Thailand, ska det också bli riktigt kul att lära känna folk där från olika delar av världen.

På film, när någon bestämmer sig för att ge sig av, packar personen i fråga en väska och sitter sedan vid nästa scen redan på planet. (Det får däremellan gärna uppstå en flygplatsscen med kärleksmusik, tårar och dramatik.)
Dock går det inte riktigt till såhär i verkligheten. Som i de flesta andra fall är verkligheten lite mer komplicerad och lam än på bioduken.

Det går inte att bestämma sig för att sticka till andra sidan jorden och sedan några timmar därefter faktiskt vara på väg. Nej det krävs en hel del förarbete, och förarbete och jag är inte riktigt vänner.

Har jag bestämt mig för något då vill jag vara där och göra det nu, eller helst igår.

För det första krävs det ett visum och bara den processen var krånglig nog. Till råga på allt gäller denna stämpel endast i 90 dagar och jag kommer alltså vara tvungen att söka ett nytt i Thailand.

Försäkringar är inte heller något som bara löser sig av sig självt på väg mot flygplatsen. Som tur är har jag dock en pappa som prioriterar sin dotters trygghet. Hade det inte varit för att han tog tag i den biten, då hade jag nog försökt lugna mig med tanken att "min bästa försäkring är mitt sunda förnuft" och sedan blundat för allt som faktiskt kan inträffa.

Och sen till vaccinationerna. Jag vill inte ens tänka på hur mycket pengar jag spenderat på sprutor de senaste månaderna.

• Tyfoid
• Japansk encefalit
• Hepatit A
• Hepatit B
• TBC
• Rabies
• Dukoral
• Malariatabletter

Dessutom ska man ha med sig febernedsättande, vätskeersättande, Dimor, koltabletter,  Samarin, Idomin, plåster, muncerat, solkrämer, allergitabletter, astmamediciner, alsollösning, myggstift etc. Man kan nästan tro att jag ska åka dit för att öppna apotek.

Myggstift och solkrämer är egentligen sådant som går att köpa billigare på plats. Nackdelen med detta är dock att myggstiften som säljs i Thailand inte ska användas i solen (vilket inte är något problem för thailändarna själva eftersom de aldrig skulle få för sig att sola). När det gäller solkrämerna  innehåller de ett slags "whitening" som skyddar mot UV-strålar och motverkar att bli brun. Eftersom idealet i Asien är att vara vit försöker de förhindra att få färg, i den mån det går.

Visst, målet med resan är inte att ligga på playan dagarna i ända, men lite färg ska man väl ändå försöka få. Då känns "whitening" inte riktigt som min grej.

Då är det alltså plötsligt på riktigt. Tiden är inne för den där avlägsna resan som ska äga rum någon gång långt fram i almanackan.
Vad hände med alla veckor och månader sedan den där dagen i början av augusti då jag bestämde mig för att ta en pause ifrån Sverige? Och framför allt, vad hände med alla förberedelser och avsked som skulle planeras in i god tid för att i största möjliga mån slippa stress de sista veckorna innan jag drar?
Mitt reseplaneringsschema gick inte riktigt som det skulle. Det var precis i den här situation jag inte skulle befinna mig i såhär en vecka före avresan, med tusen samtal som måste ringas, vänner och släkt som det måste sägas hejdå till, en knappt påbörjad inköpslista samt en opackad resväska.
Jag och min framförhållning.


Hur som helst. Snart kommer jag att bo i en liten stad vid namn Prachuap Khiri Khan som ligger ca 9 mil söder om Hua Hin.
Det jag vet är att den är belägen vid en havsbukt och att där finns ett gigantiskt berg vid namn "Khao Chong Kra Chok". På toppen av detta berg ligger det ett buddistiskt tempel med utsikt över vikarna längst kusten. Många av de djupt troende i staden vandrar tydligen dit varje dag, vilket är fascinerande med tanke på trappornas 390(!) trappsteg och den otroliga värmen. 
Staden har, trots sin långa sandstrand och vackra natur, väldigt få turister jämfört med andra thailändska kuststäder.
Jag har en känsla av att jag kommer trivas väldigt bra här. Kombinationen att bo vid havet men samtidigt slippa västerlänningar och turism är nästan för bra för att vara sann. Här kommer jag verkligen få chansen att träda in i den riktiga thailändska kulturen.

På plats kommer jag att arbeta som engelskalärare på skolan "Triam Udom Suksa Pattanakarn School".
Mer än så vet jag inte i nuläget. Faktum är att det känns rätt skönt att inte ha någon som helst aning om hur jag kommer leva mitt liv där nere. "Man får aldrig chansen att testa sina vingar om man är för feg för att lämna marken man står på", som det så fint heter.

Berget "Khao Chong Kra Chok"                    Viken Prachuap Khiri Khan