Waan och tonaren
Verkar som att det blir valdigt mycket jobb de kommande dagarna. Forst jobbar jag hela dagarna i skolan och darefter jobbar jag hela kvallarna med Waan. Engelskatavligen ar redan pa mandag och vi har endast hunnit ova in tva av fyra tal.
Den har tavlingen ar verkligen inte latt. Inte ens jag, som ar engelskalarare har skulle kunna komma ihag fyra stycken 5-minuterstal i huvudet. Hur ska da en 15 arig thailandare kunna gora det?
Men han ar verkligen duktig och han kampar pa. Dessutom ar han sa tacksam for all hjalp och da kanns det extra roligt att kunna hjalpa till. Faktum ar att vi har det riktigt trevligt om kvallarna da vi bunkrar upp med mangder av frukt och thaiefterratter. Igar tranade vi i over tre timmar. Efterat var jag, som inte behover anstranga mig i narheten sa mycket som han, helt slut!
Jag och Waan har en valdigt speciell relation till varandra. Hemma ar vi syskon. Vi skamtar, skojbrakar och flamsar. Men varje morgon nar vi kliver in i skolans korridorer slas relationen snabbt over till larare och elev.
Darfor blir det alltid lite komplicerat da jag ska hjalpa honom med skolarbete hemma. Det ar liksom fel forum for larare-elev-hierarkin men samtidigt for seriost for var syskonrelation.
Jag kanner sa val igen mig i honom. Minns precis hur det var nar man var 15 ar och skulle anpassa sig till alla olika roller man satt upp for sig sjalv i livet. Man slets standigt mellan den dar tuffa personen som man skulle vara med sina vanner samtidigt som man ville vara ambitios i skolan och till raga pa allt gora revolt mot sina foraldrar utan att for den delen gora dem besvikna. Man skulle vara popular, snygg, bli bjuden pa alla de "ratta" festerna och samtidigt ville man ibland bara vara mammas lilla gullegris.
Det ar intressant att lasa igenom gamla dagbocker fran den tiden och inse hur mycket man forandrats pa bara nagra ar. Och framforallt hur mycket battre sjalvkansla jag lyckats bygga upp. 99% av alla mina anstrangningar under den tiden gick ut pa att fa bekraftelse av olika slag.
Hur som helst, da jag ar bade Waans syster och hans larare sa har jag foremanen att se honom i alla hans roller. Jag ser honom i klassrummet dar han utan tvekan ar en av de duktigaste eleverna. Jag ser honom bakom skolan dar han hanger med sina "coola" killkompisar och raggar brudar, och jag ser honom hemma med sin familj och slaktingar. Man kan med andra ord saga att jag kanner honom ratt bra.
Och jag vet att det inte ar latt for honom att fa ihop allt.
Det ar med ett leende pa lapparna som jag konstaterar hur skont det ar att de dar aren ar forbi.
