Thailife

Ny arbetsvecka. Har fatt informationen om vad Waan behover forbereda infor engelskatavlingen. Han ska ha ovat in fyra stycken fem-minuterstal (ett om kungen, ett om hans hopp for landets framtid, ett om hans favoritplats i Thailand samt ett om varfor han ar stolt over att vara thailandare, kan det bli mer thai? )
Jag har lovat att hjalpa honom med att skriva dessa tal, vilket ar latt i jamforelse med att faktiskt memorera dem. Dock ar det mer jobb an jag tankt mig.
Har dessutom fatt reda pa att internationella skolan och den privata skolan i Hua Hin har elever som ska medverka. Att fa Waan pa prispallen kanns darfor nu som nast till en omojlighet. Vi ska gora vart basta i alla fall och hur det an gar sa tror jag att det ar en jattebra erfarenhet for honom att medverka.

Igar var tredje dagen pa begravningen. Antligen har de lagt kroppen i en kista, vilket gor att luften i lokalen kanns lite lattare att andas. Doden ar inte riktigt lika patrangande.

Som vanligt ska thailandare alltid hitta spirituella kopplingar till allt som sker. Jag tror inte att omstandigheterna kring min kollegas dod har nagonting med andar och demoner att gora. Men den typen av tro gor kanske sorgen lite lattare att bearbeta.
Da hon fick hjartattacken var hon pa vag ifran en begravning. Hennes mans, brors fru hade skjutit sig sjalv nagra dagar tidigare efter ett stort skilsmassobrak. I Thailand tror man att om nagon begar sjalvmord, lever sjalen kvar som en demon. De tror alltsa att denna demon skulle att ha och gora med min kollegas dod.
Sjalv ar jag ratt saker pa att anledningen till att min kollega dog precis efter begravningen ar att hon da befann sig i en psykisk stress pa grund av sorg. Denna psykiska stress paverkade troligtvis hjartat.
Vad som dock ar lite laskigt ar att sjalvmordsbegravningen fortfarande inte ar slut. Nu ligger alltsa min kollega i kistan bredvid den hon for nagra dagar sedan sjalv sorjde.

Innan begravningen ville kon ma gora mig fin. Hon bjod hem sin manikyrvan pa middag och lat henne sminka mig och mala mina naglar. Lite knappt att leva i ett fattigt samhalle men anda uppleva vardagslyx.

Borjar for ovrigt bli lite smatt trott pa all uppmarksamhet jag far har. Dagar da jag ar pa humor kan jag fortfarande tycka att det lite smaskoj, men for det mesta gar det mig pa nerverna. Kan tanka mig att det ar lite samma kansla att vara kandis. Vart jag an gar stirrar och pekar folk. Igar pa begravningen horde jag ordet "falang" sakert ett femtiotal ganger. Jag hatar ordet falang. (Dessutom heter det inte falang, utan farang. Men Thailandare orkar for det mesta inte anstranga sig tillrackligt for att rulla tungan.) Inte bara for att ordet i sig ar oerhort nedvarderande utan framforallt for att folk inte skams det minsta da de anvander sig av det. Vart jag an gar moter jag detta ord av saval gamla som unga. Och de skriker verkligen ut det dessutom.
Det hela ar jamforbart med om det skulle komma in en morkhyad invandrare till affaren dar jag jobbade i Goteborg och jag skulle vanda mig till mina kollegor och skrika "KOLLA BLATTEN!".