Thailife

Jag har tva nya basta vanner. Den ena ar min nya dator och den andra ar Angie. Horde talas om Angie redan forsta dagen jag kom hit. Hon och jag ar de enda vita som bor i var del av Pranburi. (Nar jag pratar om var del av Pranburi menar jag hela Pranburi forutom kusten, eftersom den, till storsta delen, domineras av utlanningar) Aven hon arbetar pa en skola som engelskalarare. Dessutom har hon tidigare extraknackat pa min skola lite da och da sa hon kanner manga av de jag umgas med. 
Hon skiljer sig valdigt mycket fran de "dumma amerikaner" som gestaltas i svensk media. Faktum ar att hon ar en san dar bra manniska som latt far andra att ma lite daligt over deras levnadssatt. En san dar som inte ater kott, som ar noggran med hur kladerna hon koper har tillverkats och som vet mer om varlden och pratar fler sprak an jag nagonsin skulle kunna dromma om.
Efter ett ar har kan hon redan flytande thailandska, vilket ar ratt imponerande med tanke pa hur svart det spraket ar. I alla fall for mig.
Hon pastar dock att jag ska vara ganska glad for att jag inte forstar allt folk sager. Elaka munnar som inte vet att hon faktiskt kan thailandska haver garna ut sig saker som att "hon ar allt lite tjock", "hon har fula klader" eller "vilken konstig nasa!".
Med sinar 25 ar pa nacken har hon redan en lararmaster. (Vilket gor att hon kan hjalpa mig en del med mitt arbete har.) Dessutom har hon hunnit med att bo ett ar i Frankrike och ett halvar i Italien. 
Hon arbetar for en organisation som heter "Piece Core". Enligt denna organisation ar Thailand det land som ar svarast att leva i (av de 40 u-lander man kan arbeta i genom dem) Anledningen till det ar att kulturen ar sa svar att forsta sig pa har och att manniskor tanker och agerar pa ett sa annorlunda satt i jamforelse med resten av varlden. I Thailand har det aldrig skett nagon revolution dar manniskor tvingas tanka om. Samhallena har fungerat genom traditionella banor fran generation till generation, utan att nagonting forandrats. 

Jag och Angie skulle traffats for tva veckorsedan for att ata lunch tillsammans och utbyta tankar kring undervisningstekniker. Samma dag dog dock hennes morbror, sa hon var tvungen att flyga tillbaka till America. Nu ar hon i alla fall tillbaka och vi har redan hunnit spendera en hel del tid tillsammans. Jag ar sa glad att det finns nagon har som forstar sig pa mig och som vet vad jag gar igenom. Jag trodde att min tid har skulle handla om ett kulturutbyte, men jag har fortfarande inte sett nagonting av sjalva utbytet. Jag ger och ger, respekterar och accepterar, forsoker forsta mig pa allt och alla, men nar kommer biten da folk ska forsoka forsta sig pa mig? Nar folk ska acceptera att jag ar fran en annan kultur och att jag faktiskt har en annan moral och andra varderingar? Troligtvis kommer den biten aldrig. I alla fall inte enligt Angie. 

Nasta vecka ar bade jag och Angie lediga fran vara arbeten. Vi har darfor bestamt oss for att undervisa speciallektioner for de elever som ar intresserade av att lara sig mer engelska. Efter en intresseanmalan visade det sig att 30 elever (bade fran hennes och fran mina klasser) hade tid och lust att spendera nagra extra timmar i skolan pa sitt lov.
Har darfor suttit hela dagen idag och forberett infor dessa lektioner. Vi tanker prova pa nagra nya larartekniker som Angie lart sig da hon pluggade till larare. Dessutom ska vi blanda in sang, lekar och tavlingar i undervisningen, vilket jag tror kan bli riktigt spannande och roligt! Egentligen hade jag behovt ratta prov, uppsattser och paborjat min betygssattning nu. "BitTerm English Class March" (som vi kallar vara gemensamma klasser) kanns dock for tillfallet lite roligare, sa det andra far vanta.