Identitetskris
Okej, har kommer det dar langa inlagget som jag tidigare inte lyckades fa upp. Egentligen vet jag inte hur mycket jag borde klaga har i bloggen. Jag trivs och jag angrar inte en dag jag spenderar har. Men vissa saker behover man bara fa ur sig pa nagot satt och eftersom det ar omojligt att prata med nagon har om det (forutom med Angie, men hon raknas inte) sa blir det nu ett klagoinlagg i alla fall.
Med iditentitetskris menar jag inte identitetskris i ordets ratta bemarkelse. Det som far mig att ma daligt just nu handlar inte om att jag inte har koll pa vem jag ar eller pa vem jag vill vara. Den biten har jag faktiskt stenkoll pa. Det jag menar ar att den jag ar inte riktigt gar att vara har och att jag darfor konstant tvingas spela nagon annan.
Min riktiga identitet befinner alltsa sig i en smarre kris.
Den senaste tiden har thailandarna borjat papeka, fraga och kommentera det mesta jag sager och gor. Tyvarr far detta sjalvklart mig att kanna mig osaker och framforallt valdigt fel.
Fel kanner jag mig redan eftersom jag faktiskt ar fel har. Jag ar en svenne pa landsbygden i Thailand och kulturkrocken ar total. Men genom detta hackande gor de det faktiskt inte direkt lattare for mig.
Antingen maste de veta varfor jag har sa lite smink eller sa maste de veta varfor jag har sa mycket. Antingen fragar de varfor jag bar sa ungdomliga klader eller sa fragar de varfor jag klar mig sa vuxet. Ater jag inte for lite sa ater jag for mycket. Ar jag inte tystlaten sa pratar jag mer an jag borde. Ar jag inte for overdrivet artig sa ar jag otrevlig. Det svara har ar bland annat att man inte ska behandla alla lika, vilket sitter i min ryggmarg sedan barnsben att man faktiskt ska. I den hierarkiska ordningen ska man har upphoja somliga (rektorn exempelvis) till skyarna medan man garna inte ska agna elverna sa mycket som ett leende.
Forsta manaden har var jag fortfarande ny och folk hade overseende med att jag var annorlunda. Nu stalls det dock plotsligt helt andra krav pa mig. Jag forvantas kla mig som en thailandare, tanka som en thailandare och bete mig som en thailandare. En thailandsk lararinna dessutom, vilket ar annu svarare.
Det ar inte langre ett kulturutbyte utan en extream makeover det handlar om. De ska forandra allt som ar jag, vilket ar ganska trottsamt.
Dessutom ska de alltid kommentera eller skratta at min thailandska. Jag har aldrig pastatt att jag har varken ett bra thailandskt ordforrad eller ett bra uttal, men jag gor faktiskt mitt basta! Att prata flytande efter tva manader ar en omojlighet. Jag kommenterar inte thailandarnas usla engelska, sa varfor maste de alltid driva med min thailandska? Det var roligt de forsta fjorton gangerna, men den femtonde borjar det faktiskt bli lite tjatigt.
Det har egentligen inte med saken att gora. Ar bara ytterliggare nagot jag stor mig pa.
Jag har lagt ett halvar av mitt liv, samt en hel del pengar, pa att ta mig till deras land. Jag jobbar hacken av mig for att undervisa deras barn och jag anstranger mig till det yttersta for att ta del av deras kultur, varderingar och tankesatt.
Jag vet att de ar valdigt tacksamma for det. Det ar inte det det handlar om. Problemet ar att jag inte kanner mig accepterad eller ens det minsta respekterad for den jag ar. Den jag verkligen ar.
Jag vet ocksa att detta papekande och alla dessa fragor och kommentarer for det mesta ar av valvilja. De vill hjalpa mig att bli sa thailandsk som mojligt.
Men vad de inte har den minsta forstaelse for ar att jag faktiskt inte vill bli sa thailandsk som mojligt. I alla fall inte pa alla plan. Jag vill exempelvis inte aga mina elever, gora overviktiga eller morkhyade till atloje eller anse mig sjalv finare an andra.
Jag skulle kunna skriva ett dussin A4 papper om allt som ar jobbigt har. Om hur jag inte far nagon frihet och samtidigt far allting serverat pa silverfat, bara for att rakar vara fodd som vit. Men ingenting skulle bli lattare har pa grund av ett dussin A4 papper fyllda med irritation, frustration och svordomar. Dessutom hade ingen orkat lasa det anda.
Det ar bara att bita i det sura applet och kampa vidare.
