Thailife

vet jag fortfarande inte hur jag ska lyckas sammanfatta min tid i Thailand på ett värdigt och rättvisande sätt. Det finns så många tankar och känslor som fylls i mig och vägrar sluta brottas med varandra. Att försöka få ner allt sammans i ett enda inlägg, som på något vis ska representera hur denna resa påverkat mig, är en ren omöjlighet.

Det finns dagar då jag saknar Thailand och mitt thailiv otroligt mycket. Jag har försökt att identifiera och definiera vad det faktiskt är jag saknar. Och faktum är att jag har svårt att sätta fingret på det. Självklart finns det konkreta saker så som skolan, mina underbara elever, Sukien, min värdfamilj och templet som jag gärna skeppat över havet hit till Lunden. Men varför det kan knyta sig sådär i magen ibland när jag hör någon prata thai på bussen, eller slår upp mittuppslaget om "röd tröjorna" i Metro, det vet jag faktiskt inte. Kanske är det känslan av att vara sådär betydelsefull som nu fattas? Känslan av att kunna påverka människor att leva ett bättre liv? För om vi ska försöka att vara ärliga mot oss själva en liten stund; Hur mycket av det vi gör här i "lilla landet Lagom" har någon direkt betydelse? - För andra än oss själva?

Ni som känner mig, ni vet att jag utvecklades under mina många månader på andra sidan jorden. Tyvärr är det otroligt svårt att hålla kvar vid sina nya perspektiv här i den kalla västvärlden, där man påverkas av helt andra faktorer (så som materialism, kapitalism, vardagsstress och svensk avundsjuka). Jag försöker att arbeta med mig själv för att hålla kvar vid det jag lyckades bygga upp i min lilla thailändska by.

Hittills måste jag klappa mig själv på axeln och säga att jag ändå lyckats relativt bra.

Vi här i Sverige har allt. Trots det har var fjärde kvinnliga student på Handelshögskolan i Göteborg någon gång under sin studietid sökt sig till universitetets psykmottagning. Och Sverige besitter (i procent och i relation till befolkningsmängd) en fjärdeplats på listan över antal självmord per år.

Jag är säker på att denna olyckliga statistik grundar sig i strävan efter perfektion. Vi tar oss själva på största allvar och därav bygger våra egna världsproblem. Och vi måste alltid göra för att vara.

Varje dag i Thailand fick jag, med egna ögon, bevittna riktiga världsproblem i form av extrem fattigdom, HIV och våld. Ändå är thailändare så mycket lyckligare än vi svenskar. De ser till vad de har och är glada för det. Avundsjuka existerar inte. Inte heller depressioner eller stressrelaterade sjukdomar. Glaset är alltid halvfullt istället för halvtomt.

Jag är medveten om att jag i över hälften av mina inlägg här i bloggen beklagat mig över thailändarnas mentalitet och kulturella krångligheter. Men när det kommer till synen på livet och på andra människor, så önskar jag att vi svenskar kunde få en gnutta av det dem har. För visst borde det väl inte vara så svårt att leva ett så enkelt liv?

Jaha. Då blev det visst en liten sammanfattning här ändå.

Såhär i efterhand måste jag också passa på att tacka er alla för ert otroliga stöd under mitt arbete! Trots att jag stundvis var den ensammaste människan på hela jorden, så visste jag att ni fanns där någonstans och tänkte på mig. Det hade en otroligt stor betydelse. Extra stort tack till min familj, min (före detta) pojkvän och mina underbara vänner. Ironiskt nog är det faktiskt ni som gör att jag kan ta mig friheten att åka ifrån er och bege mig ut på knäppa upptåg då och då. Utan ert stöd hade jag kanske inte vågat mig på allt?

Än en gång. Tack alla ni som läst! Trodde aldrig att så många skulle engagera sig.

Over and out

/ ฟ้า