Thailife

Bestamde oss for att hyra kajaker och paddla ut till oarna utanfor Koh Chang i sondags. Allt sammans borjade valdigt trevligt med fint vader och lugnt vatten. Det var kampigt att ta sig ut till oarna, speciellt med ovaltranade armar, men det gick.
Framme vid o nummer 2 slog vi oss ned pa en liten strand for att leka Robinsson. Det drojde inte lange forran solen da forsvann och morka moln borjade dra in over himlen. Efter att ha varit i Thailand i snart fyra manader borjar man vanja sig vid plotsliga ovader som sedan efter nagon timme forsvinner. Detta ovader holl dock i sig i ca 1-2 timmar. Skyfall, aska och blast ville helt enkelt inte ge upp. Sa dar satt vi pa var lilla o mitt ute i havet och plotsligt kandes leken inte lika rolig langre.

Sa fort det lugnade sig nagorlunda slangde vi oss i kajakerna igen for att forsoka ta oss hemat. Redan efter nagra armtag ut fran on insag vi att Noras och Klaus kajak inte betedde sig som den skulle. Den hade tagit in vatten och lag mycket langre ner under vattenytan an forut. Dessutom var det svart att halla balansen i den. 20 minuter ut pa vattnet kapsejsade kajaken forsta gangen. Vid det laget tyckte vi att det var ganska roligt. Nar kajaken sedan slog runt tva, tre och fyra ganger till var det inte langre lika kul. Efter manga forsok insag vi att enda alternativet att ta oss hem var att satta Nora i min och Wayand bat och lata Klaus pa egen hand forsoka balansera hem den andra.

Ytterliggare 20 minuter gick utan att vi knappt kom framat. Var bat var for tung for att paddlas och Klaus bat fortsatte att sla runt. Da borjade vinden ta fart igen. Vid det har laget var alla trotta, speciellt Klaus.
Nar vagorna blev allt storre borjade vi inse att vi faktiskt befann oss i en ratt kritisk situation. Jag tog upp min mobil och forsokte ringa till kajak uthyrningen for att hora om de kunde skicka oss en bat (eller vad som helst som skulle kunna hjalpa oss). De forstod dock inte ett ord av jag sa. Vagorna fortsatta att bli allt storre och nu var det omojligt for Klaus att ens kunna sitta i baten. Han lag bredvid och drev i vattnet. Som tur var befann vi oss nara en annan liten o som vi andra tre borjade paddla mot. Var bat borjade ocksa bli allt mer okontrollerbar.
Nar Klaus skrek att han inte orkade mer forstod vi att nagot maste ske fort. Klaus blev allt trottare och fick inte baten mot on dar vi befann oss utan fortsatte istallet att driva. Nora hoppade da i vattnet for att forsoka hjalpa Klaus medan jag och Wayan beslot oss for att forsoka paddla mot land for att hamta hjalp.

Det sista vi ropade till Nora var att "vi hamtar hjalpt!". Det tog oss ca en halvtimme av hart slitande innan vi var framme vid land.
Vi insag snabbt att det inte lag nagon bat i vattnet vid stranden pa Koh Chang, sa istallet sprang vi upp till olika hotellreceptioner for att forsoka fa tag pa numret till SOS. Thailandarna var valdigt nyfikna och ville garna hora pa var histioria om hur vara vanner hamnat i en svar situation mitt ute pa havet, men nar det kom till att hjalpa oss ryckte de bara pa axlarna. Ingen hade heller numret till SOS. Pa hela Lonely Beach var det endast en kille som frivilligt kunde tanka sig att hjalpa oss. Han tog sin kajak for att paddla ut bakom den stora on for att se om han kunde se Nora och Klaus nagonstans vid on eller pa det oppna havet. Vagarna hade vid det har laget borjat lagga sig, sa det tog honom inte lika lang tid ut dit.
Till slut lyckades vi aven fa en kille pa stranden att ringa till polisen pa on. Polisen svarade da att de tyvarr inte har nagra batar pa Koh Chang. Hur kan det inte finnas en enda bat tillganglig da manniskor faktiskt befinner sig i stor fara? 
Vi fortsatte att springa runt och fraga efter hjalpt. Hittade en bat pa land bredvid en restaurang, men fick inte lana denna.
Blev verkligen forvanad over thailandarnas tafatthet. De bara stod dar och ryckte pa axlarna och sa "mai been rai" (det fixar sig). "De slapper sakert kajaken och simmar in mot land".
"Men de har simmat i flera timmar och ar supertrotta!!" Forsokte vi sa lugnt som mojligt forklara. "Det har ar en emergency. De ar dar ute just nu och de behover verkligen hjalp!". Inga av vara ord verkade dock racka till for att nagon skulle ta oss pa allvar.
Det var till och med en kille som borjade skamta om att vi borde ringa ett tv-team for att filma de stackars falangerna. "Can be very good TV, like Robinsson!". Komiskt med tanke pa att vi lekt just Robisson nagra timmar tidigare.

Plotsligt kom kajak killen tillbaka till stranden. Han berattade att han inte sett varken Nora, Klaus eller den flytande kajaken dar ute. Det var da vi borjade bli riktigt, riktigt oroliga. De maste ju ha drivit ivag hur langt som helst, tankte vi.
Kajakkillen foljde med oss upp till restaurangen dar den dar baten pa land lag och forklarade situationen for batagaren. Vi fick da lana denna bat om vi betalade en hyra pa 1500bath. (Vilket gjorde oss annu mer forbannade, men samtidigt glada)
Det tog oss allt som allt tva och en halv timme fran det att vi lamnade Klaus drivande i vattnet till det att vi hade fatt ihop en motorbat, tva stralkastare och tva thailandska killar som var sjovana.

Det ar konstigt hur man i vanliga fall inte agnar stor del av sin vardag at att vanda sig till Gud. I den har situationen kandes han dock som sista utvagen. Bade jag och Wayan knappte handerna i baten och bad om att Klaus och Nora skulle vara tillbaka pa Koh Chang. Att nagon skulle ha hittat dem och hjalpt dem. Samtidigt hade jag bade min och Noras mobil med mig och eftersom de inte ringt och sagt att de ar valbehallna maste nagonting vara fel. De maste vara kvar ute pa havet nagonstans.

I over en timme akte vi runt pa havet med vara stralkastare och skrek efter Nora och Klaus. Eftersom ingen av mobilerna ringt maste de i basta fall antingen ligga ute pa kajaken nagonstans och flyta, eller sitta pa en o och vanta pa hjalp.
Plotsligt motte vi en annan bat dar ute och det visade sig att SOS visst skickat en bat fran fastlandet for att hjalpa oss att leta. Deras bat var storre och hade battre stralkastare, vilket kandes skont. Vi var inte langre helt ensamma.
Paniken steg och for varje gang vi skrev deras namn knot det sig mer och mer i magen.
Mitt i angesten ringde Noras mobil.
"Hej, det ar din mamma" sa rosten pa andra sidan luren.
"Nej, det ar du inte. Nora ar inte har just nu. Hon ringer dig lite senare" svarade jag.
Hur forklarar man att nagons dotter kanske ligger och flyter pa en kajak mitt ute pa havet?

Men sa ringde telefonen annu en gang och en helt sansad Nora fragade: "Hej, vart ar ni nagonstans egentligen?"
"Vi ar ute med SOS och letar efter er saklart! Vart ar ni!? Ar ni okej?"
"Jaja. Vi lyckades driva in mot ett skar och darifran ta oss in mot on dar vi kunde dra upp kajaken. Behovde inte sitta dar mer an tva timmar innan det kom tva killar pa en kajak och plockade upp oss. Vi trodde att det var ni som skickat killarna pa kajak sa tankte att vi darfor inte behovde ringa for att saga att vi fatt hjapt."
Dar hade vi alltsa flangt runt senaste timmen, med varre skrack an nagonsin i kroppen, medan Nora och Klaus var tillbaka i sina bungalows.

Oturen ville dock inte riktigt slappa taget i samma sekund hon ringde, trots att det kandes sa da.
Val tillbaka pa on upptackte vi att min och Wayans kajak blivit stulen. Dessutom var min mobil trasig.
Dock gar det inte att jamfora angest over matriella ting med den angesten som hallt oss i ett jarngrepp under var batfard tillsammans med SOS. 
Pa kajakstallet gjorde de som tur var ingen big deal av att kajaken var borta (troligtvis pa grund av daligt samvete for att de fran forsta borjan hyrde ut en trasig kajak till oss som kostade oss timmar av slit, angest och panik).
"Mai been rai, mai been rai".

Sa nu har jag for sista gangen hyrt kajak.

Har ar Noras kajakhistoria pa resedagboken.