Thailife

An en gang staller jag mig sjalv fragan varfor jag utsatter mig sjalv for allt det har?
Forst lamnade jag Sverige. Ett flertal mycket jobbiga avsked och darefter foljde manader av saknad. Sa gick ytterliggare nagra manader och jag borjade komma allt narmre manniskorna har. Och sa nu, nar allt flyter pa som bast, klipps vardagslivet av igen och an en gang star jag infor jobbiga avsked och foljande manader av saknad.
Jag har verkligen kampat for att bygga upp ett liv har. Och nar jag antligen lyckats, da ska jag ge upp detta liv for att atervanda till nagonting som jag inte ens langre ar saker pa vad det ar.

Idag hade det anordnats avskedsmiddag for mig. Skolan hade abonnerat en liten restaurang dar min familj och mina arbetskollegor kunde avnjuta en god middag tillsammans. Allt var frid och frojd fram till sjalva avskedscermonin. Forst ut var rektorn som holl tal samt gav mig en jattefin tavla. Darefter var det Sukiens tur och i samma stund hon stallde sig upp fylldes bade hennes och mina ogon av tarar. Hennes tal var sa gripande att jag verkligen fick anstranga mig for att inte brista ut i grat.
Hon gav mig ett jattefint fotoalbum med bilder fran allt vi upplevt tillsammans. Fick aven en bok som lararna och eleverna pa skolan skrivit om mig.
Sa skulle jag halla tal. I dagar har jag planerat vad jag ska saga. Hur jag ska fa var och en att kunna kanna sig speciell och hur jag ska fa dem alla att inse hur mycket de betytt for mig. Jag har tranat pa att formulera mig sadar sakligt men anda lagom kansligt, for att fa till det sadar som min pappa alltid far da han ska prata infor folk. Men nar jag val stod dar fick jag knappt fram orden. Det enda jag kunde saga var i princip "tack".

Vi hade aven en lite buddhistisk cermoni pa restaurangen. Det ar lite roligt det dar med allt det vardagliga thailandarna tar sig for som ar relaterat till buddhismen. Istallet for att fokusera pa vad buddhismen verkligen ar (vilket valdigt fa thailanare egentligen vet) fokuserar de pa allting runt omkring. Det mest komiska ar nog att de ber till Buddha som om han vore en gud, trots att Buddha sjalv en gang sa att han aldrig ville bli tillbed da han ar en helt vanlig manniska, utan nagra overnaturliga krafter, precis som alla andra.

Fick aven lite fina smapresenter, kort och halsningar. Nar jag en timme senare satt i mitt rum med sangen full av kort, souvenirer och blommor, fylldes jag av en san otrolig tomhet.
Hur ska jag klara av livet igen utan Sukien vid min sida? Hur ska jag komma in i en vardag dar mina underbara elever, arbetskollegor, Angie, Maritza och min vardfamilj inte finns med i bilden?

Snart ar hela aventyret slut.
Det ar i den har typen av sammanhang da man inser att den buddhistiska laran verkligen stammer. Man har allting till lans och ingenting varar forevigt. Det ar bara att lara sig att transformera vad man tycker om till gladjefyllda minnen.