Separationer
Igar undervisade jag Waans klass for sista gangen - i mitt liv. Den klassen har verkligen varit bra for mig. Dagar da allt kants tungt och svart, sa har den dar monsterklassen alltid fatt mig att kanna mig som en battre larare.
Jag har sa mycket att tacka de underbara eleverna for. De som sa manga ganger gett mig den dar kicken jag far da jag gor ett bra arbete.
Sjalva avskedet igar gick battre an vantat. Jag kramade nagra av eleverna, alla onskade mig lycka till i fortsattningen och jag berattade for dem att jag alltid kommer ha dem i atanke i mitt fortsatta liv da jag kanner mig lite nere.
Det kandes lite som om jag pratade om en annan Linda. "Mitt fortsatta liv" kanns sa avlagset och just nu ar det svart att forestalla sig en vardag sa langt ifran allting har. Men som sagt, allting gick bra och kanslorna var kontrollerade.. fram tills att jag gick ut fran klassrummet. Nar jag borjade ga mot "the english department" hann tva sma flickor i klassen ifatt mig och de skrek i mun pa varann "du maste lova att aldrig glomma oss!" innan de kastade sig runt min hals.
Det var forst da jag insag att min tid har inte bara spelat roll for mig, utan ocksa for dem. De har fatt en liten tid i sitt liv med mig och jag har fatt en liten tid i mitt liv med dem - men nu ar det over. Den lilla tiden kommer fran och med nu alltid att tillhora det forflutna.
Jag svarade dem, med klumpen i halsen, att jag aldrig kommer att glomma dem. Och sa ar det faktiskt. Jag kommer alltid att finna styrka i minnet av deras (och resten av mina elvers) ansikten.
"You don't know what you got, until you miss it a lot".
Jag har sa mycket att tacka de underbara eleverna for. De som sa manga ganger gett mig den dar kicken jag far da jag gor ett bra arbete.
Sjalva avskedet igar gick battre an vantat. Jag kramade nagra av eleverna, alla onskade mig lycka till i fortsattningen och jag berattade for dem att jag alltid kommer ha dem i atanke i mitt fortsatta liv da jag kanner mig lite nere.
Det kandes lite som om jag pratade om en annan Linda. "Mitt fortsatta liv" kanns sa avlagset och just nu ar det svart att forestalla sig en vardag sa langt ifran allting har. Men som sagt, allting gick bra och kanslorna var kontrollerade.. fram tills att jag gick ut fran klassrummet. Nar jag borjade ga mot "the english department" hann tva sma flickor i klassen ifatt mig och de skrek i mun pa varann "du maste lova att aldrig glomma oss!" innan de kastade sig runt min hals.
Det var forst da jag insag att min tid har inte bara spelat roll for mig, utan ocksa for dem. De har fatt en liten tid i sitt liv med mig och jag har fatt en liten tid i mitt liv med dem - men nu ar det over. Den lilla tiden kommer fran och med nu alltid att tillhora det forflutna.
Jag svarade dem, med klumpen i halsen, att jag aldrig kommer att glomma dem. Och sa ar det faktiskt. Jag kommer alltid att finna styrka i minnet av deras (och resten av mina elvers) ansikten.
"You don't know what you got, until you miss it a lot".
Kommentarer
Trackback
