Thailife

Jag hyser nagon typ av hatkarlek till hundarna har. Jag hatar dem for att de standigt ska jaga mig nar jag aker moppe eller cyklar. Jag hatar dem for att de far mig att tappa matlusten da jag sitter pa restaurang och de stryker sig mellan mina ben med sina loppbitna palsar och jag hatar att de allt som oftast ar aggresiva. De ar verkligen skadodjur. Som stora rattor som bara driver omkring langst gatorna i klungor och forpestar den redan smutiga och otrygga miljon.
Men samtidigt kan jag inte lata bli att tycka sa forfarligt synd om dem. De kan ju faktiskt inte hjalpa att de fotts pa fel plats pa jorden och under fel omstandigheter. Det ar ju inte deras fel att de fostrats till dessa rovdjur da de varje dag tvingas kampa for sina liv. Hade velat samla ihop dem for att ge dem ett nagorlunda vardigt liv.

Tre ganger har det varit pa haret att jag blivit hundbiten har. Varje gang har radslan slagit mig forst efterat och vid sjalva "attackerna" har jag alltid svarat med att skrika och sla efter hunden i fraga. Det har visat sig att denna skrik-reaktion varit bra da hunden/hundarna alltid blivit lite chockade over min reaktion och darefter backat. Tack och lov att jag tog rabies-sprutorna innan jag akte hit. Annars hade jag definitivt inte vagat mig pa mina morgonjoggturer.

Sa gar tankarna aotomatiskt vidare till min lilla vovvsing som ligger dar hemma i fonstret. Alltid nytvattat, nykammad, matt och glad. Hon vet inte hur bra hon har det, min bortskamda lilla alskling.