Thailife

Hemlangtan gar lite upp och ner. For det mesta ner. Idag fick jag dock, av flera olika anledningar, ett litet bakslag.
Jag maste till att borja med saga att jag har lite svart for Bangkok. For mycket manniskor, bilar, mopeder, avgaser, smuts och hemlosa for min smak. 
Precis som med sa mycket annat har, har jag i alla fall forsokt ge staden en arlig chans.

Det finns delar ur den thailandska mentaliteten som verkligen kan driva mig till vansinne. Till att borja med har de ingen koll pa nagonting och planering finns inte i deras varld. Visst kan det vara skont med inpulsiva, spontana manniskor ibland, men gar det till en overdrift kan det faktiskt vara riktigt pafrestande. Velandet forra helgen var ingen engangsforeteelse.  
Sedan till nagot vi i Sverige lagger stor vikt vid - att visa respekt. I Sverige hor det till sunt fornuft att exempelvis forsoka "anvanda sma bokstaver" om man vet att nagon i huset gatt och lagt sig. I Thailand kan man utan nagon som helst for- eller eftertanke satta pa TVn pa hogsta volym klockan 2 pa natten om man sjalv har svart att somna. Ringer telefonen vid middagen ar det inga konstigheter att svara och sedan fora en telefonkonversation fram till notan ligger pa bordet.
Det som kanske stor mig allra mest ar oformagan att kunna ta saker och ting pa allvar. Nar min kamera blev vattenskadad och jag fragade hur det skett skrattade de bara. Da lyckades jag dock tygla min irritation. Idag testades mitt talamod an en gang, och denna gangen lyckades jag nog inte riktigt lika bra med detta tyglande.
Viuw fragade om jag kan stanna i Bangkok till pa torsdag. Efter att ha forklarat for henne att jag fakiskt har ett arbete i Pranburi att skota och darfor maste hem senast mandagkvall, trodde jag att den diskussionen var avslutad dar.
En timme senare kom Viuw in till mig nar jag stod i badrummet, med ett leende pa lapparna, och sa "Jag har fixat sa att du kan vara ledig till pa torsdag. Jag har ringt din advisor och sagt att du ska stanna i Bangkok i tre dagar till!".
Sjalvklart vagade inte min advisor saga nej till detta. Man sager inte nej i Thailand. Speciellt inte till larare.
Samtidigt var det sjalvklart inte okej. Jag fick ringa och forklara for Sukien att alltsammans blivit nagon typ av missforstand och att jag sjalvklart kommer hem och tar mina klasser nasta vecka. Vet inte om Viuw tog sig friheten att ringa upp den viktigaste personen jag har har (bakom min rygg) pa grund av valvilja eller pa grund av helt andra motiv.

Har verkligen forsokt anstranga mig for att bli en i ganget bland Viuw och hennes polare. Med tanke pa att jag inte kan thailandska och att Viuw ar den enda bland hennes polare som kan bra engelska, sa ar det inte sa latt.
Dessutom ar det enda de pratar om och de anda de har gemensamt bandet "Nice 2 meet U". Jag ar inget overdrivet fan av dessa killar. Visst ar de trevliga, och de forsoker i alla fall prata engelska med mig (vilket ar mer an vad Viuws kompisar gor). Men att man kan avguda dem sa mycket som dessa tjejer gor tycker jag faktiskt ar lite tragiskt. Speciellt med tanke pa att tjejerna, alla forut Viuw, ar en bra bit over 20 ar. Borde man inte vid den aldern ha nagra andra intressen i livet an ett pojkband?

Jag vill egentligen inte beklaga mig for mycket over thailandarna. De ar varma, oppna och omtanksamma manniskor. Samtidigt kan de, av nagon oforklarlig anledning, latt fa mig att kanna mig som den ensammaste manniskan pa jorden.