Att sakna
Det ar skrammande hur manga man hor talas om som blirivit skjutna har i Pranburi. Senast igar nar jag fragade om inte Viuwvs morfar fanns vid livet, fick jag hora hur han for nagra arsedan fick en ovan som sedan skot honom. An en gang med den dar lattsamma tonen i rosten som jag inte riktigt begriper mig pa. Aven var grannes far blev skjuten for ett antal arsedan. Forstar inte riktigt vad allt vald och all kriminalitet har beror pa, men en vag gissning ar de stora klyftorna i samhallet. De fattiga har verkligen ingenting och kriminaliteten ar val kanske deras sista utvag.
Redan efter 3 veckor saknar jag: kaffe, att prata svenska, att duscha, brod, att kunna smalta in och vara en av alla andra, smagodis, att inte vara konstant klibbig, att kunna sova ut pa lediga mornar, min bekvama sang, rent kranvatten, fasta klockslag, att ga ut och dricka vin, tuggummi, riktiga toaletter, stolar sa att man slipper sitta pa golvet, yougurt, att fika, bra musik, familjen, slakten, vannerna och saklart Fredric. Idag har vi varit tillsammans i exakt ett ar! Ar ledsen over att jag inte kan fira denna dag med dig alskling.
Trots att jag redan saknar en massa sa trivs jag faktiskt overraskande bra. Det blir bara battre och battre och jag far uppleva sa mycket varje dag. Manniskorna jag umgas med har ar underbara, jag gillar mitt jobb och naturen ar fantastisk. Jag ska forsoka njuta av tiden har nere sa gott det gar, for jag vet att nar jag ar hemma i Sverige igen och kollar pa mina thaibilder sa kommer jag langta tillbaka jattemycket.
