Prinsessa

Vad som begransar mig fran en kansla av genemskap i Thailand ar inte bara min bristande thailandska. Det handlar framst om sattet jag blir behandlad pa.
Fran forsta dagen jag anlande sattes jag pa en piedestal och darefter har jag sarbehandlats inom alla omraden. Jag vet att denna sarbehandling sker pa grund av valvilja. Dock uppskattas den inte riktigt lika mycket langre. Jag borjar bli lite trott pa att bli behandlad som en prinsessa.
Efter tre manader hos min vardfamilj vet jag fortfarande inte vart eller hur de diskar. Det ar inte meningen att jag ska delta i sadana typer av trakiga, smutiska aktiviteter. Mitt rum ar det enda rummet i huset som har air condition. (Bara tva exempel pa denna sarbehandling.)
Jag far precis allting jag pekar pa, vilket gor att jag inte langre har mod att peka pa nagonting alls.

Idag var det sa extremt tydligt att de anser att jag ar vard battre an de. Nar min vardbrorsa Waan kom hem fran fotbollen och var hungrig, kokade kon ma ris och stekte ett agg till honom. En stund senare, da det var dags for min middag, akte hon till narmsta restaurang och kopte skaldjurssoppa, coca cola och "sticky rice-mango" till mig. Jag vet hur mycket dyrare denna mat ar i jamforelse med kokat ris och stekt agg. Och eftersom jag anda inte uppskattar nagon mat i Pranburi overdrivet mycket, spelar det ingen storre roll om det ar hemmakokt ris eller restaurangsoppa. Detta overflod satter mig dessutom i en ganksa obekvam situation. Jag bor redan gratis hos familjen. Om det nagon som fortjanar att leva pa kokt ris och stekta agg sa ar det jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0