Min nast sista arbetsfredag
Sitter har pa jobbet, bland hogar av exams och undervisningsmaterial, och forsoker identifiera och definiera den dar konstiga klumpen i magen. Nagonting ar det som kanns valdigt jobbigt. Om det ar att jag har for mycket jobb framfor mig den kommande veckan, att det ar min nast sista fredag pa skolan eller att jag kort sagt inte har koll pa nagonting dar hemma, det vet jag inte. "Dar hemma" ar konstiga ord. For just nu kanns andra sidan jorden mer frammande an nagonsin. Kanske ar det just det som som den dar odefinierbara klumpen grundar sig i?
Jag vet ingenting om hur mitt liv kommer se ut om nagra manader. Inte ens om nagra veckor. Vet inte vad jag kommer komma in pa och darfor inte vad jag kommer plugga. Har inte hittat nagon lagenhet och vet inte hur det blir med jobbet. Det ar lite for manga stora grundstenar som liksom inte riktigt fallit pa plats an, vilket bara det ar jobbigt i sig. Sedan ska jag dessutom lamna ett helt liv bakom mig har. Med vanner, en givande vardag, ett arbete, ett hem.
Dessutom ar det en hel del andra (mer privata) pusselbitar vagrar lagga sig dar de ska.
Men det ar anda skont att konstatera att det faktiskt inte finns nagonting jag kan gora for att reda ut mitt kommande steg i livet. Jag far helt enkelt bara mota det med oppna armar och forsoka att vanja mig vid nya omstandigheter, an en gang.
Upptackte till min forvaning nar jag kom hem och stallde mig framfor spegeln, att jag faktiskt brannt mig ganska illa i Pattaya. Samma sekund jag fick syn pa mina illroda axlar slog det mig att de faktiskt ocksa gor ratt ont.
Den dar rodbranda hyn som jag under hela min tid har foraktat da jag stott pa turister, sitter plotsligt nu pa mig.
Som Nora sa, man har vant sig vid idealen har. Under senaste tiden har jag faktiskt lyckats bygga upp en viss typ av forstaelse for varfor de anser att vit hy ar sa vackert. (Laskigt hur paverkad man blir av sammhallsideal!)
Men har man bott 6 manader i Thailand sa kan man faktiskt inte komma hem till vastvarlden helt blek. Idealet ar ju trots allt inte att vara likblek mitt i sommaren i Sverige. Svag som jag ar later jag mig underkuvas denna brunhyshets och ska darfor "unna" mig nagra timmars solbad i Hua Hin i helgen.
Nu borjar snart min sista lektion for veckan. Dags att kla pa sig lararmasken igen.
Jag vet ingenting om hur mitt liv kommer se ut om nagra manader. Inte ens om nagra veckor. Vet inte vad jag kommer komma in pa och darfor inte vad jag kommer plugga. Har inte hittat nagon lagenhet och vet inte hur det blir med jobbet. Det ar lite for manga stora grundstenar som liksom inte riktigt fallit pa plats an, vilket bara det ar jobbigt i sig. Sedan ska jag dessutom lamna ett helt liv bakom mig har. Med vanner, en givande vardag, ett arbete, ett hem.
Dessutom ar det en hel del andra (mer privata) pusselbitar vagrar lagga sig dar de ska.
Men det ar anda skont att konstatera att det faktiskt inte finns nagonting jag kan gora for att reda ut mitt kommande steg i livet. Jag far helt enkelt bara mota det med oppna armar och forsoka att vanja mig vid nya omstandigheter, an en gang.
Upptackte till min forvaning nar jag kom hem och stallde mig framfor spegeln, att jag faktiskt brannt mig ganska illa i Pattaya. Samma sekund jag fick syn pa mina illroda axlar slog det mig att de faktiskt ocksa gor ratt ont.
Den dar rodbranda hyn som jag under hela min tid har foraktat da jag stott pa turister, sitter plotsligt nu pa mig.
Som Nora sa, man har vant sig vid idealen har. Under senaste tiden har jag faktiskt lyckats bygga upp en viss typ av forstaelse for varfor de anser att vit hy ar sa vackert. (Laskigt hur paverkad man blir av sammhallsideal!)
Men har man bott 6 manader i Thailand sa kan man faktiskt inte komma hem till vastvarlden helt blek. Idealet ar ju trots allt inte att vara likblek mitt i sommaren i Sverige. Svag som jag ar later jag mig underkuvas denna brunhyshets och ska darfor "unna" mig nagra timmars solbad i Hua Hin i helgen.
Nu borjar snart min sista lektion for veckan. Dags att kla pa sig lararmasken igen.
Kommentarer
Trackback
